Sanja har stigit fram för att berätta sin historia.
/ Terry Evans
Vad är vi egentligen rädda för?
Jag har på sistone sett en påtaglig rädsla bland mina medmänniskor när de har velat använda sig av något man ofta tar för givet. Yttrandefrihet. Jag som i min enfald och naivitet trodde att i detta land har alla rätt att uttrycka sig, insåg att så inte är fallet. Visserligen har alla rätt att uttrycka sig både i teorin och även rent praktiskt, men vem skulle vilja utnyttja den rätten och t.ex. skriva eller berätta om något när de en gång har sett vilka konsekvenser det kan få? Jag tänker inte gå in i detaljer här, Terry har själv gett några exempel. Jag vill snarare lyfta problematiken med er hjälp och belysa i vilken omfattning fenomen som näthat och i viss mån förföljelse egentligen förekommer och vad vi kan göra åt det.
När jag tänker på allt ogrundat som har skrivits om mina vänner på internet, så har det haft mycket tråkiga konsekvenser för både deras arbets- och privatliv. Det skrivna ordet har en tendens att sprida sig som en eld på nätet. Ni har säkert läst, hört saker själva och kanske rent av känner vänner som har varit utsatta för näthat. 
Allt detta har fått mig att tänka till vad jag själv gör för att förhindra detta och om jag om omedvetet har bidragit till det.
Handlar det om en rädsla hos vissa när de trycker ned andra? Makt? Grupptryck? Är de uttråkade? Hur är det med rädslan som hindrar en att agera när man har blivit attackerad eller riskerar att bli det? Oavsett anledning så sätter sig rädslan som en snara runt halsen och drar åt när vi tänker på friheten att till slut blir frihet en dröm, en illusion. Snaran blir å andra sidan bekant. Vi vänjer oss vid den och den blir en del av oss. Vilka är vi utan denna ständiga rädsla? Vad är vi egentligen rädda för? Grannen? Oss själva? Att förlora allt vi äger? Ja, Gud förbjude att jag skulle förlora allt, vem är jag då? Jag förlorade allt jag hade när jag flyttade till Sverige. Så känslan är mig bekant och den var inte så skrämmande för jag hade något annat som är mycket mer värt: jag hade min frihet!
Nu är jag ju som person inte något vidare rädd av mig. När man har varit med om krig, våld och förtryck i olika sammanhang blir man antingen överkänslig eller så förlorar rädslan sitt grepp om en. Uppvuxen bland kommunister, muslimer och kristna så lärde jag mig under kriget i det forna Jugoslavien att ifrågasätta allt och alla. I synnerhet när jag insåg att krig inte handlar om religion.
Jag träffade Terry under en av hans sommarkurser för två år sedan. Jag var nyfiken på området och trots min skeptiska och ifrågasättande inställning lovade jag mig själv att inte begränsa mig genom att ha förutfattade meningar. Jag vill helst uppleva saker själv, om möjligt, och tänkte inte döma ut andra om jag nu inte skulle uppleva något själv. Terry med personalen fick mig att känna mig trygg, respekterad och aldrig på något sätt vid något tillfälle försökte de tvinga på mig något. De serverade information och erfarenheter, gav mig verktyg att prova själv och gav mig stöd om jag behövde det. Sedan var det upp till mig själv.
Under dessa två år efter kursen fick jag tillfälle att prata både med Terry och personalen under flera tillfällen. Jag fick själv vara med om när dessa ”skeptiker” (här syftar jag på individer som har trakasserat Terry, hans personal m.fl. Dessa har valt att själva kalla sig för skeptiker. Se även http://vetapedia.se/skeptikerrorelsen/) på olika sätt har försökt sabotera hans arbete, inskränka yttrandefriheten och skrämma folk till tystnad. Jag kan säga detta efter allt jag har sett och hört. Terry är en av få lärare som jag faktiskt har respekt för, bland annat för att han lever som han lär.
Vad jag har sett så har flera av de individer som har trakasserat bland annat Terry en anknytning till svenska tekniska universitet och andra lärosäten, arbetar för svensk media och en del har höga positioner med makt att påverka andras livssituation. En del har i grupp systematisk planerat sabotage och förtryck av individer som inte tänker som dem. Några av våra fantastiska forskare blir bannlysta, flera vågar inte säga ifrån, andra ges aldrig möjlighet. Pengar förskingras, forskare får vara noga med vad de väljer att forska om. Varför tillåter vi att våra duktiga forskare måste flytta till Finland, Schweiz eller andra länder som har kommit längre inom vissa områden och verkligen vill forska om människans potential?
Hur kommer det sig att några tar sig frihet att säga åt mig vad jag får eller inte får tro? För att de har svaren? Nej, för att de har lärt sig det och för att jag har tillåtit dem det. Vill jag ha det så? Vad är det för framtid vi skapar åt oss när vi väljer att inte hjälpa varandra? Nästa gång kan det vara du eller jag som blir måltavlan!
Någonstans tänker jag att vi alla behöver visioner, drömmar. Utan drömmar blir människan utsatt för att leva andras drömmar, inte nödvändigtvis till gagn för en själv. Min dröm är att få leva i ett land där forskare vågar tänka på människans bästa. Det är därför jag vill stödja Terrys arbete för att den har öppnat en helt ny värld för mig som jag skulle vilja veta mer om. Det är mitt ansvar att berätta om mina upplevelser, att visa att vi kan så mycket mer än vi vågar tro på, där vi tillsammans som Terry nämner ”bygger broar” och forskar om människan och den enorma potential vi har. Det är denna frihet jag tror på och det är denna frihet som jag tänker försvara.
Sanja R. Juric
Sanja….. <3 Till dig!
Thank you! on behalf of Sanja /Terry
Thank you Terry for answering on my behalf!
Tack så mycket Petra för att du har läst och kommenterat! Ett stort <3 till dig med! Ursäkta att jag inte svarade själv tidigare. Hade inte tillgång till en dator.
Tack Sanja för att du sätter ord på det så många av oss tänker och vill säga. <3
Thank you! on behalf of Sanja Terry
Thank you Terry!
Hej Ingrid! Tack själv för att du har tagit dig tid att läsa och kommentera! Mitt syfte är att fler ska känna sig trygga och veta att det finns människor som står bakom och vill hjälpa till, men att det är viktigt att dela med sig.
Det blir svårare att blunda när vi inser hur utbrett det är och att det kan hända oss alla. Jag tänker i synnerhet på vad ungdomar utsätts för också, men även vad vi lär de är normen om inte vi säger ifrån och hjälps åt. Hälsning, Sanja
Tack för din berättelse.
Det är viktigt att fler berättar vad de blivit utsatt för.
Ju fler som vågar berätta desto fler är ”vi” som blir starkare. Och det är förmodligen den enda ”boten” mot näthatarna och skeptikerna. Att ej hålla tyst för det är ju deras önskan nå låt de önska på så mycket de bara vill. Många har redan börjat tala och fortsätter att tala, jag är en av dem. Jag föredrar att vara den jag är nämligen: mjuk, kvinnlig, empatisk, vänlig, snäll, ärlig, glad….superglad, humoristisk…men någonstans har även jag ibland använt mig av ord jag normalt ej använder mig av säkerligen till dessa näthatares glädje för de försöker få ”oss” att förfalla, de försöker få ”oss” att utplåna oss genom att skrämma oss genom att ej våga kommunicera då det är just kommunikation som är viktigt och detta med att arbeta tillsammans ….många…många….väldigt många av ”oss”
Tack för att du är DU….
Tack för att ni är NI….
Tack till mig själv för att jag är JAG…
Fred, kärlek och ljus
Thank you! on behalf of Sanja /Terry
Hej Marianne!
Tack för din kommentar jag blev glad att få läsa det du skrev. Jag håller med dig att det krävs på något sätt att så många som möjligt vågar ta ställning. Det handlar för mig inte heller om att dras in och skapa konflikter. Även individer som anfaller och förföljer och uttrycker hat på olika sätt, har en egen historia. Men våga sätta gränser och säga ifrån, där måste vi alla hjälpas åt att göra.
Även att bli medveten som du säger om att även jag kan ha bidragit genom att ha gjort generaliseringar, dragit förhastade slutsatser och utryckt mig på ett klumpigt sätt, det är inte lätt.
Jag har tagit ställning genom att våga bli medveten om mina egna handlingar och hur det har påverkat andra. Denna självrannsakan är en ständig process som för mig aldrig bör avstanna.
Hoppas att du fortsätter att stå upp för dina medmänniskor och att vara den Du är och Vill vara!
Tack igen! Sanja
Starkt och vackert skrivet, med tanke och medvetenhet. TACK
Thank you! on behalf of Sanja Terry
Tack så mycket Jeanette för dina ord! De värmde <3. Hälsning, Sanja
Bra skrivet Sanja, Tack ! Jag har liksom du varit på sommarkursen och fick ett enormt vackert minne att ta med mig på min resa, underbart bemötande från dem alla <3
Ps: .. börjar dra ihop sig för mig..ja, jag vet att det har tagit tid men hoppas du har en plats kvar åt mig Terry.
Love & Light <3
Sonja
Tack Sonja! Visst var det en fantastisk vecka. Det handlar att våga se sig själv, endast då har man större chans att faktiskt våga se andra! Där kände jag mig trygg att göra det!
Verkar som om du funderar på andra kurser! Lycka till på din resa Sonja!
Hälsning,
Sanja
Ja det är konstigt att det fortfarande finns människor i nutidens samhälle som ägnar sig åt rena förföljelser. Jag skulle inte göra så mot de som inte tror på något.
Jag tror att framtidens människor kommer att tycka att ”andra sidan”, andra existenser, andra dimensioner är fullkomligt naturligt precis som dagens människor vet att jorden inte är platt etc
De kommer att betrakta detta som 2000 talets häxeriförföljelse- vilket var en styggelse på sin tid…….
Även om vi inte bränner folk på bål längre för att de har KUNSKAPER som inte alla har så liknar skeptikernas förföljelse precis det beteende som dåtidens häxförföljare hade.
En dag får vi alla svar och svaret är nog mer fantastiskt än man kan tänka sig
Kram
Hej Eva-Karin!
Tack för din kommentar. Ja, det är verkligen beklagligt. Jag hoppas innerligt att det kommer att ske i alla fall en förändring i synsättet och attityderna och att vi blir mer mottagliga för att verkligen jobba mot en utveckling som inte hela tiden blir kopplad till den materiella världen.
Vill också inflika att flera fenomen som många har upplevt men än så länge har svårt att förklara, anses som naturliga och självklara i andra samhällen vilket inte innebär att vi inte ska försöka förstå hur dessa fenomen sker och fungerar.
Det är också intressant att vi fortsätter att kalla många fenomen för övernaturliga. Genom att stämpla något som övernaturligt så betyder det i min värld att det inte finns eller inte borde finnas då det inte är ”naturligt”. Vi stigmatiserar ord och på så sätt skapar en verklighet och förutsättningar utifrån en begreppsvärld som enligt mig begränsar oss själva.
Hälsning,
Sanja
Det var bland det bästa jag läst på väldigt länge Sanja säger saker som man själv velat säga men jag får inte fram det Tack för detta <3
Stort tack Catharina! Man ser så mycket elände och vill hjälpa så många men man får börja med sig själv som jag ser det :-). Det har i mitt liv varit avgörande! Tack igen för dina ord!
Hälsning,
Sanja
Hej
Näthatet är sannerligen en förtryckande makt som är avsedd att förminska, håna och kränka en annan människa. Varför dessa människor gör på det sättet och vad de får ut av det, är nog flera anledningar men en sak är säker en människa som är full av kärlek har inget behov av att trycka ner eller på annat sätt förminska andras åsikter eller tro. Jag började blogga politiskt 2006 och genast blev jag utsatt för näthat och många svar på mina blogginlägg var hatiska, kränkande och förminskande. Jag blev hela tiden utsatt på det sättet att de påstod på olika sätt hur intelligensbefriad jag var som tyckte som jag tyckte och de skrev om mig på olika forum och skrev vilken puckad politiker jag var. Allt detta bara för att jag tycker olika än dem. I början när jag möte detta hat så blev jag chockad, och förvånad över att andra försökte begränsa min frihet, att tycka och tänka som jag vill. Det har varit en resa att ta sig igenom detta näthat och numer när jag gör ett inlägg så brukar jag oftast inte titta på den svar som ges, det finns ingen mening och jag har fått den lärdom jag behövde då jag fick lära mig att stå för min sanning och framförallt att jag har rätt till min sanning här i livet, utan att för den skull bli sänkt och kränkt. Genom de som skrev på min blogg så får jag se vem jag är och idag skrämmer de mig inte och jag tog mig igenom deras taktik, som jag förstår är att försöka tysta ner en annan människa, genom att tro att deras åsikter och tro är bättre än någon annan. Det har hänt under dessa år att det knutit sig i magen när jag skulle göra ett inlägg på bloggen då jag automatisk vet att då kommer De, och så kommer alla dessa svar=påhopp som kommer hoppa på mig. Men även det var en resa att inte falla för det och bli tyst. Idag är det svårt att få tyst på mig, näthatarnas förtjänst är att jag fått öva på att stå för min sanning och på sådant sätt har jag utvecklats som människa. I näthatet har jag fått möta mig själv, men det betyder inte på något sätt att det är okej. Alla har rätt till sin sanning och få yttra sin sanning, och detta utan att bli kränkt eller hånad.
Tack Sanja för ett tänkvärt och bra inlägg.
Kramen
Nina
Hej Nina!
Vill tacka dig för att du tog dig tid att läsa artikeln och i synnerhet vara så öppen med dina upplevelser och erfarenheter. När man inte har upplevt något sådant själv som du pratar om, blir det väldigt svårt att förstå vad som händer med en människa i liknande situationer. Då är det inte heller så lätt att våga ta ställning och ställa sig bredvid en medmänniska som blir anfallen. Det har förts diskussioner under senaste åren hur det ofta har hänt att människor inte reagerar vid misshandel, mobbning och förtryck. Det finns ändå de som gör det och all ära till dessa individer!
Du skriver att du först blev förvånad men att det sedan kom att ha en negativ påverkan på ditt liv. Det som jag är glad att höra är att du hade styrkan att orka stå emot. Jag kommer troligtvis själv att på något sätt bli uthängd nu men äh, jag orkar verkligen inte bara stå och titta på. Jag tänker lite bredare och längre.
Det är ett samhällsproblem och det är lätt att ta ut en måltavla och ett ämne och skylla på det och att man egentligen gör en god gärning och försker rädda världen eller ”de svaga” eller ”de som tydligen inte vet bättre”. Men mobbning, trakasserier, förtryck, hot m.m. är aldrig ok oavsett ämne, person eller personens yrke. Saklig kritik är en sak men hot och sabotage en helt annan.
Att jag väljer att skriva på Terrys blogg är av två anledningar. Den ena är en innerlig önskan att människor som kan och verkligen vill, ska få möjlighet att undersöka människans potential, oavsett vad de kommer fram till. Är allting kopplat till den fysiska kroppen eller inte spelar mig inte så stor roll, men jag kan inte bortse från mitt intryck att vi har så mycket större potential än vi verkar våga tro på oavsett vad som ligger bakom.
Den andra anledningen är att jag är så trött på förtyck i alla dess former. Alla kan vi bli måltavlor, unga som gamla, oavsett bakgrund, jag är trött på det. Kan vi inte bara våga titta på oss själva och våga erkänna att vi alla gör fel och att vi inte är bättre än alla andra och försöka bli bättre? Jag är väl naiv men jag vägrar sluta hoppas.
Jag tänker inte gå in på psykologiska förklaringar bakom näthat , förtryck och mobbing, men om vi börjar vara ärliga är det ett steg i rätt riktning.
Det finns mycket goda förslag på hur vi ska komma åt problematiken men att börja med sig själv är ett stort steg och den svåraste. Vi kan begränsa många på nätet men då löser vi bland annat den subtila mobbningen och utfrysningen som sker överallt. Vi kan inte börja ändra på saker om inte vi börjar med oss själva.
Återigen tack för att du delade med dig och att du vågade se dig själv och välja din frihet. Jag önskar dig lycka till på din resa!
Sanja
Står ett fel längre upp. Ska stå att ”då löser vi INTE den subtila mobbningen och utfrysningen”.
Tack för de välvalda orden Sanja 🙂 <3
Tack så mycket Nathalie! 🙂
Sanja
Fint skrivet Sanja! <3
Tack så mycket Anna! <3 🙂
Fantastiskt intressant att läsa en artikel skriven av en från början ickesvensk person som betraktar den svenska verkligheten från ett utifrånperspektiv eller kanske snarare från ett frihetsperspektiv.
Sanja är uppvuxen med direkt erfarenhet av våldet i det forna Jugoslavien. Jag känner ytterligare två personer som flytt pga det kriget. Två bosnier och en serb. Bosnierna flydde i 10-15 års åldern. Serben flydde som 1 åring. Alla har en sak gemensamt. De är vakna människor med livsgnistan i behåll. De har något som många svenskar saknar för de har upplevt vilka fantastiska värden vi har i Sverige som vi svenskar har.
Ändå är vi inte fria. Vi blir visserligen inte dödade för våra åsikter, men vi blir trakasserade digitalt, på skärm.
Min fru är ännu en person som flytt från sitt hemland pga tortyr och fysiskt våld, bara för att hon hävdat jämlikhet. I hennes hemland finns apartheid i full sving, varje dag. När hon blev mottagen i en familj i Sverige fick hon uppleva accepterandet som välsignelse. Innan det var hon en oönskad individ, ett ”det”.
Hon har svårt att förstå oss svenskar. Vi svenskar kan å ena sidan vara vänliga när hon är på insidan av samhället som accepterad, men innan det var hon inget värd. Så är vi svenskar. Vi tycker oss kunna sätta oss över och avgöra människovärde beroende på om individen är ”godkänd” eller inte. Vi bedömer och dömer.
Jag har försökt att förstå detta själv sedan flera år och mitt svar är att svenskar tilldelar människor relativt värde, inte absolut värde. Värdet vi ger en individ är ”beroende på”, det är relativt. Om du är accepterad av en familj är du värd något. Du är inne. Om du inte är accepterad av en grupp är du ute och då är du ett ”det”.
Vi svenskar ställer ofta olika kontrollfrågorna: ”Vem känner du här?” – ”Vad jobbar du med?” – ”Var bor du?” Vi är jättetrevliga när vi ställer frågorna, men vi dömer.
Om vi kliver tillbaka till mobbaktiviteterna som tillämpas av skeptiker, etablissemanget, av journalister och av innefolket så är de hela tiden centrerade kring att utsätta den diskutabla individen för ett utanförskapshot. Är du ute eller inne? Det beror på. Vi avgör den saken.
Skeptikerna som tex trakasserat Terry anser att de är både inne och har rätten att bedöma människovärden, världsåskådningar och upplevelser. Förmodligen uttrycker de en kompenserande psykokologi för de var kanske själva mobbade. De kanske fått smaka på utanförskapets bestraffning och därför återupprepar de traumat projicerat på utvalda annorlunda individer.
För att uttrycka sina behov använder de skärm som verktyg, som om det som finns på den vore verkligt. I själva verket är deras dataskärmar snarare projektionsdukar på vilka de filmar sin egna inre neuroser.
Nå’t sån’t.
Hej Torbjörn!
Jag har läst dina artiklar och kommentarer förut och jag blir alltid lika imponerad av ditt sätt att skriva tydligt, sakligt och hitta essensen i en text som du kommenterar på. Det är väldigt intressant det du skriver och jag håller med dig men skulle vilja lägga till några saker.
Jag har vid flera tillfällen diskuterat samma teman med mina vänner och bekanta från olika länder. Det som individer vilka har bott utomlands och även svenskfödda som en längre period har vistats utomlands pratar om, är just dessa värden som finns i landet.
För mig var det totalt ofattbart vilka möjligheter som det finns i Sverige när jag kom hit. Jag kunde inte begripa att så många både svenskfödda, utrikesfödda och individer födda i Sverige med en annan bakgrund, klagade över saker som jag personligen inte ens ansåg som problem.
Dessa individer verkar ha en tendens att klaga på allting, att alltid skylla sina misstag och missnöjen på någon annan. Det är något vi har gemensamt oavsett bakgrund: Oviljan att ta ansvar för våra tankar och därmed handlingar som en direkt eller indirekt följd av tanken.
Trygghet. Det är en annan sak som jag vill lägga till din text Torbjörn och som förbryllar mig och rent av gör mörkrädd. En slutsats som jag har dragit efter många år av samtal och diskussioner med olika individer är att oavsett bakgrund vaggas vi efter ett tag in i en falsk känsla av trygghet. Efter ett tag blir man bekväm med det man har. Man blir rädd att göra något som avviker från normen, i synnerhet om man har sett vilka konsekvenser ett ställningstagande kan få. Det som skiljer individer som kommer från ett annat land från individer födda i Sverige, är att de förra i större mån är medvetna om att denna trygghet kan försvinna i en sekund så de håller fast vid den i större utsträckning.
Det jag blir mörkrädd av i detta fall är på att en försämring av våra levnadsförhållanden och mäskliga rättigheter har smugit sig in i vårt samhälle som en ovälkommen gäst som någon har släppt in. På grund av en falsk artighet, snarare rädslan inför den okända dock ökända gästen väljer vi att inte agera.
Vad jag försöker säga är att vi väljer att inte reagera om försämringen kommer långsamt, systematiskt och i små mängder. Vi blir sagda från olika håll och matas in att andra har det värre och att vi borde vara tacksamma för det vi har för att i andra länder är det mycket värre. Vi borde hålla tyst för att inte förlora det vi redan har. Jag kan hålla med om att vi ska känna tacksamhet men att hela tiden jämföra oss med andra gör att vi accepterar mer än vi borde.
Om försämringen eller låt oss säga förändringen kommer stötvis och för starkt då är det större risk till uppror. Vi vill då försvara det som är vårat och går till anfall, men om det kommer i små doser då vänjer vi oss vid situationen. Vi fortsätter att klaga och skylla på andra men då behöver vi inte ta vårt ansvar och reagera. Det blir nästan ett outtalat mantra som alla nynnar på och är överens om.
Den som gör det hela ännu värre är att det går hand i hand med just rädslan. Rädslan till förändring. Allt som sticker ut och som inte ”jag” har godkänt (”jag” syftar på en individ som har blivit accepterad av en grupp och vars regler den har valt att följa i utbyte mot bekräftelse, trygghet och acceptans) försöker ”jag” bekämpa. Där tycker jag att din analys av människan med relativt värde, inte absolut värde, kommer in och när du skriver: ” …det är relativt. Om du är accepterad av en familj är du värd något. Du är inne. Om du inte är accepterad av en grupp är du ute och då är du ett ”det”.
Mobbning och förföljerser som jag pratar ovan i min artikel har också smugit sig in och blivit mycket värre. En god vän till mig märkte när hon läste min artikel att hon blir upprörd av denna rädsla. Även hon har blivit påverkad av den förvånad över hur lömskt den smyger sig på en. Rädslan av att reagera på grund av möjliga repressalier och förtryckt. Man blir skrämd till tystnad.
Du skriver Torbjörn: ”Ändå är vi inte fria. Vi blir visserligen inte dödade för våra åsikter, men vi blir trakasserade digitalt, på skärm”. Jag skulle vilja säga att en del av oss, av vårt ”jag” dör. En del dör om inte vi vågar ta vårt ansvar. Rädslan att agera blir kopplad med skam och skam kan man alltid dölja för sig själv genom förtryck, självförrakt och annat negativt som slutligen leder till ännu sämre tankar och i sin tur handlingar.
Jag vill tacka dig för din text, jag är övertygad om att en öppen kommunikation om dessa saker är viktigt. Även om man inte vet hur man ska uttrycka sig, så räcker det att antigen hålla med eller förkasta det man har läst på ett trevligt sätt. Då har vi i alla fall tagit en ställning.
Tack för din långa kommentar. Jag får flera associationer. En handlar om hur man kan straffas i Sverige för att man har åsikter.
Jag fick 2011 ett uppdrag på TLV.se som webbredaktör, men fick sparken efter en dag för att de upptäckte att jag var redaktör för NewsVoice. Rekryteringen gick för fort. De överreagerade, och var rädda för att mina åsikter om läkemedelsbranschen skulle påverka mitt arbete. Struntprat. Jag trodde de ville ha mig EFTERSOM jag öppet kritiserar läkemedelsindustrin. Men de vill ha en utslätad person fri från åsikter.
Jag kan förstå att folk slätar ut sig i Sverige om man riskerar att bli petad för att man har en mustig åsikt.
Jag är tämligen säker på att om jag blivit rekryterad till en myndighet i tex Italien motsvarande TLV skulle de ha frågat mig hur jag ser på mina egna åsikter i arbetet. Mitt svar hade varit enkelt. Jag är webbredaktör, inte utredare!
Du är inne på en annan sak Sanja och det kan beskrivas som komfortzonen. Inom all personlighetsutvecklingsteori (som jag förstår den) måste alltid individen lämna komfortzonen för att utvecklas. I Sverige är komfortzonen som att stanna i en förlängd amningsfas. Men börjar inte mjölkdrickandet kännas lite hindrande i vår utveckling?
Tack för ditt svar Torbjörn!
Hehe, jo, det blev långt och jag tror jag fick med det mesta. Så tro det eller ej, har jag för tillfället ingenting mer att tillägga.
Det du skriver pratar för sig självt. Beklagligt dock.
Intressant liknelse förresten 🙂
Bravo för Sanja, per aspera ad astra,
ave Caezar morituri te salutat
Tack för din berättelse Sanja
Parasiten som skadar världen
Komm till os på Skepargatan jag skall vissa aktuela filmen om kattsmttan toxoplasma gondii,min sambo Bengt bjuder på varm korv och vin.
http://fof.se/tidning/2013/2/artikel/katter-sprider-parasit-i-hjarnan
http://www.ur.se/Produkter/186041-UR-Samtiden-Hjarndagen-2014-Kattsmittan-i-manniskohjarnan
Claire Elaine Bleloch