Monthly Archives: juli 2014

Jag tar en liten paus från bloggen denna vecka och njuter av det underbara sommarvädret. Fotografierna jag delar med er är tagna i trädgården på mitt kurscenter i Fanthyttan.

Vi ses igen nästa vecka!

/Terry Evans

Varför förväntar vi oss ett liv utan svårigheter och utmaningar? Många människor jag har träffat och diskuterat livet med har en dröm om att leva sitt liv i ständig harmoni. Jag brukade också tänka så, men jag insåg att det inte skulle finnas någon mening med livet om det inte fanns utmaningar och problem att lösa. Hur skulle vi kunna utvecklas om vi levde i ständig harmoni? Jag har varit med om mycket i livet, mycket har hänt mig, men jag har alltid varit tvungen att välja; Vill jag tillåta mig att trilla i offerfällan eller vill jag försöka finna en lösning och istället få någon slags förståelse för varför jag befinner mig i en situation som jag inte är riktigt nöjd med?

Många människor har gått mina kurser och jag förklarar alltid detta för dem: Jag kan erbjuda er verktyg som kan hjälpa er på er livsresa, men enligt min egen åsikt sker det verkliga lärandet i vardagslivets klassrum. Ja, vi kan fastna och känna som om vi inte kommer vidare, men jag tror att det alltid finns en väg framåt. Det kan ta tid att inse det eller att finna den och dessvärre vill vi ofta ha ett omedelbart svar. Jag har ställt mig själv och den Gud jag förstår många frågor. Vissa har blivit besvarade, men aldrig så som jag har förväntat mig. Livet är fullt av frågor, men hur kommer svaren?

Alla viktiga svar har kommit genom självinsikt, en liten kommentar som har sagts under en konversation eller i förbifarten, ibland från en fullständig främling. Jag tror att alla svar redan finns inom oss och bara väntar på att bli funna. Väldigt ofta ges svaren till oss, men vi är blinda, fast i en tankefälla, så vi missar svaret. Det verkar som om vi inte har tid att låta processen ge oss ett svar, allt måste ske omedelbart. Sedan jag började följa min väg som medium har livets hastighet, i vissa avseenden, accelererat till en oacceptabel hastighet. Men när jag ger mig själv tid att slappna av och att bara vara med mig själv tystnar babblet i mitt huvud. Det är en vacker plats att vara på och där kan många svar ges om jag har tålamod.

Nu för tiden, när vi skyndar på genom livet, är vi så upptagna med att möta målen och kraven som det dagliga livet ställer på oss att vi har glömt vilken gåva tystnaden är. Den stilla platsen inom mig kan liknas vid en vän, en lärare, en terapeut, vilken beskrivning du än vill ge den. På denna stilla plats är jag fri från krav och förväntningar. Där har jag tid att vekligen lyssna, känna och se vad som skulle kunna vara.

Jag får inte alltid omedelbara svar, men det är en plats som kan stilla min själ och hjälpa mig att motivera mig själv till att ta ytterligare ett steg. Ja, jag är en upptagen person och ibland måste mitt sinne ligga i omkörningsfilen. Ja, det är precis som att färdas i en bil; den stilla platsen är som en rastplats där vi stannar för en bit mat eller en kopp kaffe under resans gång. Stillheten på denna heliga plats ger oss all den näring vi behöver, så nästa gång du är stressad eller har bråttom kör då bara av vägen och parkera din bil, symboliskt sett. Låt den stilla platsen omfamna dig och ge dig den näring du behöver. Vem vet, i det magiska ögonblicket kanske en av dina frågor besvaras.

/ Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”. Klicka på bilderna:

Jag fick en ordentlig insikt under den senaste sommarkursen. Vi inleder alltid kursen med att varje deltagare får berätta varför de valt att komma till just denna kurs. En av eleverna var en 80-årig dam. När det blev hennes tur att presentera sig själv och berätta varför hon valt denna sommaravecka vände jag mig till henne, sträckte ut handen och sa: “Ja, ja”, utan att tänka. Hon tittade chockad på mig och sa: “Det brukade min mamma säga när jag hade gjort något hon ogillade. Hon gjorde det så ofta att jag trodde det var mitt namn!” Kvinnan såg ut som om hon hade träffats av blixten. Mina ord var helt omedvetna för mig, jag bara sa dem. Var det hennes mor i andevärlden som hade påverkat mig?  Det kan jag inte bevisa och jag ska inte ens försöka.

Kvinnan berättade sedan att hon hade kommit för att bevisa att jag var en bluff, men det fantastiska var, när jag gav dessa oväntade ord väcktes en fråga inom henne: Varifrån kom orden? När dagarna gick var det underbart att se henne uppleva sådant som hon inte ens i sina vildaste drömmar skulle ha kunnat förutse. Hon visade sig vara en sådan härlig person, som fick mig att skratta mycket. Vi skrattade och sjöng tillsammans.

På söndag morgon gick jag ner till dammen för att mata fiskarna och där satt hon med några andra kursdeltagare. Vi pratade om kursen och alla gav sina kommentarer om den. Sedan vänder sig denna 80-åriga dam till mig och säger: ”Nu vet jag att du varken är en skojare eller en bluff, inte bara på grund av det arbete jag har sett dig göra här, utan på grund av mina egna insikter om mig själv och hur jag har varit. Tack vare det kan jag nu tro att det finns en Gud. Trots min ålder har mitt liv nu fått en ny mening.” Jag blev riktigt överraskad, mållös och plötsligt insåg jag vem denna kvinna egentligen var. Hon var en av andevärldens budbärare. Till saken hör att jag själv hade gått igenom en övergångsfas och funderat på vilken inriktning jag skulle ge skolan och mitt arbete i framtiden. En sådan period som vi människor ibland har då vi liksom försöker ta oss genom en vildmark utan karta och kompass.

Orden hon gav mig var en bekräftelse på att det jag gör i Fanthyttan och mitt arbetssätt inte ska förändras. Ja, jag kan förändra formatet för mitt sätt att göra saker och ting. Jag kan bjuda in andra lärare att göra denna resa tillsammans med mig, men mitt innersta väsen, den jag är som person och lärare, kan inte förändras. Ja, jag har mina brister, men när jag arbetar är mitt arbete liksom eleverna och gästerna som kommer till skolan heliga. Med mitt sätt att undervisa och arbeta är mitt mål att lära människor vara sig själva och finna en individuell sanning, som fungerar för dem.

Den kära gamla damen som inte trodde på mig var en ängel, för mig var hon sänd av andevärlden för att påminna mig om att aldrig kompromissa den jag verkligen är för någon annan. Orden kvinnan gav fick mig att inse att jag inte behöver söka efter förändring. När förändring behövs kommer en budbärare och knackar på min dörr och erbjuder mig en möjlighet att inse vad mitt nästa steg bör vara.

Jag har träffat många skeptiker som inte tror på det jag gör, men det fantastiska som hände under denna sommarvecka var att vi möttes halvvägs. Hon fann en bit av sin sanning och jag fick ett svar om vilken väg jag ska välja. Jag hoppas att jag träffar den ängeln igen.

/ Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”. Klicka på bilderna:

I lördags avslutade vi den första “Sommarveckan” och i tisdags startade vi ytterligare en. Sommarveckan är densamma som Höst-, Vinter- och Vårveckan. Vi erbjuder en femdagarsmeny av olika saker relaterade till intuition, healing, mediumskap etcetera. Bergsmeditationen är grundläggande för arbetet under veckan. Den kan användas på två olika sätt, för personlig utveckling, för att lära känna dig själv samt för att öppna upp och stänga ner till andevärlden. Jag råder alltid människor att komma till en sådan kurs innan de anmäler sig till en långsiktig utbildning. Det ger dem en möjlighet att bestämma om jag är rätt lärare för dem, med det jag undervisar och på det sätt som jag undervisar. Efter kursen får de sedan en chans att reflektera: Vill jag verkligen lära mig om mediumskap, healing osv?

På alla mina kurser ligger betoningen på att lära känna den du verkligen är. Att acceptera oss själva för den vi verkligen är tror jag är den svåraste utmaningen för alla människor. Det var det för mig när jag började utvecklas och det fortsätter att vara så till och från, det tar aldrig slut. Om vi ska arbete för andevärlden eller med människor tror jag att vi måste vi ha en sådan grund att stå på. Annars blir det som att bygga ett hus på sand. Att vara healer och medium gör oss automatiskt inte till andliga och utvecklade människor.

En väldigt viktig punkt jag skulle vilja ta upp är frågan vi hela tiden ställer oss: Vad är det som saknas i mitt liv? Misstaget vi människor gör är att vi förändrar allt det yttre: Ett nytt jobb, ett nytt hus, nya möbler, vi byter till och med partner. Men jag tror att tillfredställelsen är kortvarig och sedan hamnar vi tillbaka på ruta ett igen: Vad är det som saknas i mitt liv? Jag har själv för länge sedan insett att det som saknas inte är externt, det är något som redan finns inom mig dvs. förmågorna och potentialen som slumrar inom mig; oräkneliga omedvetna skatter som bara väntar på att bli upptäckta.

När vi väl upptäcker och utvecklar vår potential kan vi ge den en aktiv roll i våra liv och då börjar tomhetskänslan skingras. När den potentialen väl får den näring och omvårdnad den behöver kommer den att bära frukt, men för att den ska bli upptäckt måste vi agera, vi måste anta utmaningen att möta oss själva. Det enklaste alternativet är att finna hundra olika anledningar till varför vi inte kan göra det, vilket endast leder till att vi skjuter upp det. Men om vi tar steget börjar allt det yttre automatiskt förändras; vi attraherar andra slags människor och andra slags energier. Människor träder fram och erbjuder oss möjligheter. Jag kallar det förändringens mirakel.

Det är en sådan resa vi bjuder våra elever på under dessa femdagarskurser. Nej, det är inte hjärntvätt, som vissa människor kanske tror, men genom att använda en serie av övningar och meditation tar vi dem långsamt, långsamt på en resa till deras inre värld. Det är underbart att se deras ansiktsuttryck, ibland fyllda av fullkomlig misstro, när de inser att de kan komma i kontakt med nya insikter och potential bara de tar en risk och gör något.

En del lämnar sedan kursen fulla av motivation och ny energi och en del säger: ”Jag känner mig mer förvirrad än någonsin.” Förvirring följer alltid förändring och vi måste ha disciplin att låta det ske. Vi kan inte styra den, vi kan bara följa den och sedan en dag får vi en insikt. Solen skiner igen, men denna gång inombords och sedan inser vi: Jag känner mig inte så tom längre. Jag har funnit något jag kan tro på och arbeta med.

Under dessa femdagarskursen upplever vi humor, skratt och en slags kommunikation som vi sällan upptäcker i våra liv. Jag tror att det kallas närhet. Det är gott att se människor som lär sig skratta åt sig själva och sina misstag. Den andevärld som talar till mig vet att ingen ”här nere” kan vara perfekt. Vi måste helt enkelt lära oss att leva med våra brister eller att utveckla dem.

För mig försvann den där tomma känslan väldigt snabbt när jag bestämde mig för att vara mig själv och följa den Gud jag tror på, när jag bestämde mig för att utveckla och erbjuda min potential till världen, till dem som vill använda den. Jag är säker på att alla ni har en liknande historia inom er.

/ Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”. Klicka på bilderna: