Jag sitter här och arbetar med Viktoria och säger till henne: “Jag har ingen aning om vad jag ska skriva idag.” Då byter hon plötsligt helt ämne, vänder sig till mig och frågar: Hur mår du idag? Då inser jag; det här skulle kunna vara ett intressant ämne att skriva om: hur mår jag idag? Jag känner mig lite trött, men glad. Jag känner mig väldigt optimistisk för framtiden. Det är nästan som om andevärlden kör ett rekonstruktionsprogram på min hjärna, som om jag går igenom en övergångsperiod där jag lämnar en gammal fas av mitt liv bakom mig och står på tröskeln till något helt nytt. Jag känner mig rastlös, nästan otålig. Det är som om mina batterier laddas upp, men jag vet inte varför. Vad än den nya fasen kommer att innehålla eller innebära, så är den informationen eller riktningen just nu något som undanhålls.
Det ger mig en känsla av spänning, nytt hopp och ny stimulans, men en insikt om att förändring är oundviklig. Skulle det kunna vara så att andevärlden kommer att erbjuda nya utmaningar som kommer att föra mig till nya dimensioner? Det här är sannerligen en dag då det känns som om mina fötter står på riktigt stabil grund, trots att jag vet att jag fortfarande är i ett ingenmansland. Det är lite som att stå på startlinjen i ett lopp och bara väntar på att få starta. Jag börjar känna av en djup känsla av lugn. Jag undrar varifrån det kom?
När jag skriver kommer en annan känsla upp till ytan, att arbeta tillsammans med min gamla vän och kollega ger mig en varm och bekväm känsla. Hon tog med sig baby Vilhelm hit och det är alltid glädjefyllt för mig, att känna kärlek till ett barn och den kärlek som de på sitt eget sätt ger tillbaka är en vacker änsla. Den lille pojken är som en magnet för mig. Plötsligt känner jag förvirring: varför känner jag så här för lille Vilhelm? Vilken plats inom mig har den lilla själen fått kontakt med? Jag har inget svar, men det är en fröjd att ha honom här.
Plötsligt känner jag mig glad och frågar mig själv: varför är jag glad? Jag ser en bild som föreställer mig. Mina fötter står stadigt på jorden och jag inser att jag har hittat något nytt inom mig. Nuförtiden är det gott att komma hem och det är gott att dela det hemmet med någon annan. Det är guld. Så, jag antar att jag mår riktigt bra, för när jag tog mig tid att skriva den här texten började jag se ännu mer av det goda jag har i mitt liv. Så vad som än händer i mitt liv är det enda jag behöver göra att stanna upp en stund, ta den där nödvändiga pausen och börja ha en konversation med mig själv, vilket är precis vad jag har gjort. När jag har skrivit bloggen har jag sagt till mig själv: Terry, hur mår du idag?
Jag tror, om vi ställde oss den frågan varje dag och tog en timeout, bara några få sekunder, skulle det vara ett perfekt tillfälle att hinna ifatt med oss själva. Innan Viktoria ställde mig den här frågan, vilka gråa moln som än fanns i mina tankar, så började de flyga iväg och solen började skina.
Hur mår ni idag? Har ni en sådan dialog med er själva där ni säger: hur mår jag?
/Terry Evans
Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans
Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:
Senaste kommentarer