Monthly Archives: september 2015

Jag sitter här och arbetar med Viktoria och säger till henne: “Jag har ingen aning om vad jag ska skriva idag.” Då byter hon plötsligt helt ämne, vänder sig till mig och frågar: Hur mår du idag? Då inser jag; det här skulle kunna vara ett intressant ämne att skriva om: hur mår jag idag? Jag känner mig lite trött, men glad. Jag känner mig väldigt optimistisk för framtiden. Det är nästan som om andevärlden kör ett rekonstruktionsprogram på min hjärna, som om jag går igenom en övergångsperiod där jag lämnar en gammal fas av mitt liv bakom mig och står på tröskeln till något helt nytt. Jag känner mig rastlös, nästan otålig. Det är som om mina batterier laddas upp, men jag vet inte varför. Vad än den nya fasen kommer att innehålla eller innebära, så är den informationen eller riktningen just nu något som undanhålls.

Det ger mig en känsla av spänning, nytt hopp och ny stimulans, men en insikt om att förändring är oundviklig. Skulle det kunna vara så att andevärlden kommer att erbjuda nya utmaningar som kommer att föra mig till nya dimensioner? Det här är sannerligen en dag då det känns som om mina fötter står på riktigt stabil grund, trots att jag vet att jag fortfarande är i ett ingenmansland. Det är lite som att stå på startlinjen i ett lopp och bara väntar på att få starta. Jag börjar känna av en djup känsla av lugn. Jag undrar varifrån det kom?

När jag skriver kommer en annan känsla upp till ytan, att arbeta tillsammans med min gamla vän och kollega ger mig en varm och bekväm känsla. Hon tog med sig baby Vilhelm hit och det är alltid glädjefyllt för mig, att känna kärlek till ett barn och den kärlek som de på sitt eget sätt ger tillbaka är en vacker änsla. Den lille pojken är som en magnet för mig. Plötsligt känner jag förvirring: varför känner jag så här för lille Vilhelm? Vilken plats inom mig har den lilla själen fått kontakt med? Jag har inget svar, men det är en fröjd att ha honom här.

Plötsligt känner jag mig glad och frågar mig själv: varför är jag glad? Jag ser en bild som föreställer mig. Mina fötter står stadigt på jorden och jag inser att jag har hittat något nytt inom mig. Nuförtiden är det gott att komma hem och det är gott att dela det hemmet med någon annan. Det är guld. Så, jag antar att jag mår riktigt bra, för när jag tog mig tid att skriva den här texten började jag se ännu mer av det goda jag har i mitt liv. Så vad som än händer i mitt liv är det enda jag behöver göra att stanna upp en stund, ta den där nödvändiga pausen och börja ha en konversation med mig själv, vilket är precis vad jag har gjort. När jag har skrivit bloggen har jag sagt till mig själv: Terry, hur mår du idag?

Jag tror, om vi ställde oss den frågan varje dag och tog en timeout, bara några få sekunder, skulle det vara ett perfekt tillfälle att hinna ifatt med oss själva. Innan Viktoria ställde mig den här frågan, vilka gråa moln som än fanns i mina tankar, så började de flyga iväg och solen började skina.

Hur mår ni idag? Har ni en sådan dialog med er själva där ni säger: hur mår jag?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag vet att jag har pratat om personlig utveckling förut, men det är ett ämne som konstant är aktuellt i mitt liv som lärare och medium, även i mitt privatliv i relation till mig själv. Det finns en allmän uppfattning om personlig utveckling, att det handlar om att bara gå kurser eller att få verktyg, eller att gå till olika healers eller terapeuter. För min del går personlig utveckling längre än så. Jag har ofta sagt att vardagslivet är vårt verkliga klassrum, vårt träningsläger, och att det är situationerna vi möter i vårt vardagsliv som avgör hur utvecklade vi egentligen är.

Som jag ser det utmanas jag att utvecklas som person varje dag. För var utmaning jag möter på ett känslomässigt intelligent sätt öppnas en dörr och ger mig möjligheten att ta ett steg närmare till att förstå aspekterna inom mig, som fortfarande är outvecklade. Min själs röst erbjuder mig oändliga möjligheter att utvecklas, men det är lätt att gå in i förnekande och säga: Jag är redan där, jag behöver inte höra dessa ord mer. Jag vet redan det där om mig själv.

Det vi vet om oss själva måste konstant uppdateras och arbetas med. Om vi använder dessa möjligheter tror jag att det för oss närmare själen, vilket kan ge oss en möjlighet att utveckla vårt medvetande och finna ljuset och mörkret inombords. Mörkret behöver då inte alltid vara något negativt, det kan vara det som är okänt för oss.

Jag måste skratta åt mig själv ibland när jag möter aspekter av mig själv som jag redan känner till, för ibland kan även jag tänka att det räcker med att bara veta. Men, jag blir konstant påmind om att utvecklingen av det vi vet är en kontinuerlig resa. Under min resa har jag upptäckt att det ibland kan vara väldigt produktivt att återbesöka sådant som jag trodde att jag jobbat med, så att ytterligare en dörr kan öppnas. Många människor som tror att det räcker med att bara gå en kurs eller att gå till en terapeut blir rätt förvirrade när gamla mönster inte förändras.

En fantastisk del av den här resan är när stillheten och tystnaden kommer över mig. I det ögonblicket blir allt bara så stilla och påverkas inte av babblet i mitt huvud. Det är som om ett ljus plötsligt tänds och jag ser saker och ting tydligt utan påverkan från min logik eller mitt ego. Det blir ett magiskt ögonblick när jag får dessa insikter och det visar mig väldigt tydligt vilket steg jag måste ta, eller hur långt jag utvecklats känslomässigt.

Under våra liv tror jag att vi måste ta oss förbi många hinder och bestiga många berg, för om livet var fritt från problem och utmaningar, vad skulle vi då lära oss? Vad skulle vi uppleva om vi bara stannade kvar i vår komfortzon? När jag sitter och skriver den här texten tänker jag på de kommande dagarna och jag känner mig stark nog att möta alla utmaningar som kommer min väg, men om jag är osäker kan jag alltid be min själ om villkorslös hjälp. Kanske kommer hjälpen genom ett insiktsfullt ögonblick.

Det här är mina tankar om vad personlig utveckling innebär för mig. Jag hoppas att resan aldrig tar slut.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag vill tipsa alla mina läsare om ett litet event, Skapa magi i ditt liv, som går av stapeln lördagen den 10 oktober i Lindesberg.

Det är ett event som arrangeras av tidningen Ascala Magazine, som jag driver tillsammans med chefredaktören Maria ”Äxter” Johansson.

Jag och ett par andra spännande personligheter, Kajsa Ingemarsson och Mikael Säflund, kommer att hålla föreläsningar. Under dagen bjuds det även på musik av och med Anna Skarin, som också kommer att vara dagens moderator. Vi hoppas på att inspirera och sprida kreativ energi.

Vi ser fram emot att träffa dig där!
Du köper biljett på www.ascala.se/butik

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag sitter på mitt kontor omgiven av tre av mina kollegor och ställer frågan: Vad är ett kontrollfreak? Vad tycker ni? För egen del tycker jag inte om kaos. I mitt hem vill jag ha ordning. Jag tycker inte om oordning, saker och ting ska ligga på rätt plats. Det ska vara rent och någorlunda hygieniskt. Det skulle, till exempel, vara väldigt svårt för mig att gå till sängs utan att diska. Jag har också mina dagliga rutiner, när jag vaknar tar jag en kopp te, sätter mig ner, känner mina känslor och mediterar sedan. Jag är likadan vad gäller trädgården, jag vill att det ska vara ordning och reda. Jag avskyr att se högar överallt, oavsett om det är i trädgården eller hemma.

Jag ändrar sällan placering av saker och möbler. Jag är verkligen en vanemänniska i mitt dagliga liv, men med det sagt, när jag arbetar som medium på en kurs eller håller storseans vet jag aldrig vad som kommer att hända, det har jag ingen kontroll över. Det beror helt på andekontakten eller klienterna. I mitt företag vill jag naturligtvis ha ordning, men jag tror inte att jag kontrollerar dem som arbetar för mig. De har sina egna ansvarsområden och jag uppmuntrar dem att använda sin egen kreativitet inom företagets ramar.

Det jag har skrivit så här långt, är det att vara ett kontrollfreak?

Jag minns när jag var yngre och pratade med andevärlden eller bad en bön, jag brukade ge den högre intelligensen en lång lista med önskemål för hur jag ville att saker och ting skulle vara och förändras för att passa mig och mitt behov av kontroll. För mig är det att vara kontrollant: jag vill ha saker och ting på mitt sätt. Det är något jag varit tvungen att arbeta med. Nu har jag släppt taget.

Sedan jag och min sambo lärt känna varandra mer och att anpassa oss till varandras behov har jag insett hur jag har kontrollerat vissa saker i mitt liv, som jag tidigare varit blind för. Det har varit väldigt intressant och jag har fått rätt många insikter om aspekter jag har som måste, kanske inte förändras, men modifieras. Jag skulle inte våga säga detsamma om henne, för då skulle jag kontrollera och anta saker och ting, men hennes insikter har erbjudit mig mycket.

Att till exempel arbeta med Viktoria under alla dessa år, och plötsligt vara tvungen att hitta en ny tolk skapar en del osäkerhet. Vi hade arbetat tillsammans under många år innan hon fick barn och trots att det inte handlar om kontroll som sådan är det alltid nervöst att gå in i en ny situation, som jag gör med Susanna som möjligtvis kommer att bli min nya tolk. När Susanna och jag lär känna varandra och att samarbeta finns ingen kontroll. Jag är säker på att det kan kännas lite sårbart och oväntat för oss båda, med det sagt finns det en sida hos mig som längtar efter kontroll eller ska jag säga trygghet, med den trygghet jag och Viktoria hade i vårt samarbete som referens. Så, om struktur är en form av kontroll, då är jag lite av en kontrollant i det avseendet, men jag tror att alla människor har behov av kontroll på vissa saker.

Men, det är sorgligt när kontrollbehovet är så extremt att det har en negativ effekt på dem omkring oss: familj, kollegor och vänner. När det går så långt att deras känslor och åsikter inte har något utrymme. Jag skriver den här artikeln, för det här är en fråga jag ofta har funderat på och försökt få svar på, men alla har olika åsikter beroende på hur de har kontrollerats i livet eller hur de har försökt kontrollera andra.

Att vara utsatt för ett kontrollfreak som försöker styra eller påverka ditt liv kan visa sig vara en traumatisk upplevelse. Det kan vara väldigt destruktivt. Om man har ett extremt stort kontrollbehov är det, enligt min mening, en slags sjukdom. Ordet kontrollfreak skrämmer mig. Eftersom jag varit ett kontrollfreak i mina unga år vet jag att ett kontrollbehov aldrig kan stillas.

Jag skulle vilja höra era kommentarer om detta.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

För många år sedan sa någon till mig: “Vill du veta hur du kan få Gud att skratta?” Utan att tänka sa jag bara: “Jag vet inte.” Hans svar var: “Berätta om dina planer.” Och med det blev dessa ord en nyckelfaktor i mitt liv och mitt tänkande om framtiden. Just nu går jag igenom en fas där jag tänker på framtiden, men mycket av det jag planerat att göra har inte riktigt fungerat, så jag befinner jag i ett ingenmansland där jag inser att en del av mina planer inte var menade för mig, åtminstone inte just nu.

Med facit i hand inser jag att de senaste 18 månaderna varit den största tillväxtperioden i mitt liv, så mina planer har på sätt och vis varit riktiga, men de förde mig i en annan riktning där jag insåg att mitt liv inte hade stannat upp. Platsen dit den nya riktningen förde mig var till och med bättre än platsen jag hade planerat att ta mig till. Man skulle kunna säga att jag funnit ny grogrund dit människor och möjligheter bara kommit och erbjudit mig nya tankar och utmaningar, som jag för 18 månader sen inte skulle ha kunnat tro var möjliga.

Det är intressant, för när jag skriver den här artikeln sitter min gamla vän och kollega, Viktoria, vid min sida, men jag är lite besviken på henne, hon tog inte med sin älskade son Vilhelm idag. Han har på sistone varit en god kamrat att ha här när vi arbetar tillsammans. Vid min sida sitter också en kvinna som heter Susanna, som mest troligt kommer att ha en nyckelroll, som tolk och assistent. Jag hoppas det, för jag tycker om hennes energi. Ännu en oväntad besökare som sår frön i den grogrund jag pratar om.

Så, en sak du bör minnas när det känns som om dina planer inte fungerar: det finns alltid en anledning. När jag väl stannar upp, det är då jag har en möjlighet att se vad som verkligen finns omkring mig och vad som händer här och nu. Eftersom jag gjort det de senaste 18 månaderna börjar jag inse att andevärlden har hållit sitt löfte, men jag börjar också inse att planen jag trodde kom från mig själv faktiskt kommer från dem. De har bara låtit mig tro att det är min egen.

För ett par år sedan frågade jag dem om något som var väldigt speciellt och personligt för mig, som jag ville lyckas med, men som jag aldrig kunde drömma någonsin skulle vara möjligt. Den gången planerade jag inte. Jag sände bara ut en önskan, men trodde inte att jag skulle få ett svar. Därför knackade helt oväntat en okänd person på min dörr en dag. Jag släppte in personen i min privata värld. Det är fascinerande, för om den personen inte hade dykt upp skulle jag inte ha insett att jag var redo att anta utmaningen att gå vidare och arbeta med något nytt.

För mig var det som ett uppvaknande. Någon hörde mig och gav mig utmaningen. Det här har också visat sig vara en period av upptäckt, där jag kommit till insikt om facetter av min personlighet som antingen varit bortglömda eller som är helt nya för mig. Så, om vi talar ur hjärtat behöver vi inte planera, vi sänder bara ut en önskan till universum och när tiden är inne och vi är redo kommer de att sända en budbärare, som kommer att aktivera processen.

Naturligtvis måste vi planera så att vi har något att jobba mot i livet, men när den här budbäraren kom och knackade på min dörr kunde jag verkligen inte vända hen ryggen, precis som med Viktorias lille son Vilhelm. Jag ser fram emot varje besök jag får av honom, men det som har förvånat mig mest av allt är hur han kan nå och beröra mig djupt inne i mitt hjärta. Ibland berättar jag för Viktoria vilka planer jag har för honom när han blir äldre och när jag kommer att vara barnvakt, vad vi kommer att hitta på Vilhelm och jag. Då kniper hon ihop ögonen och tittar på mig som om hon säger: det är vad du tror. Att träffa den här lilla pojken har också blivit till en del av grogrunden jag pratar om och när fröna nu har såtts och växer börjar jag inse att det är grunden till nästa del av mitt liv.

Så när vi planerar, kommer planerna från oss själva eller från andevärlden? Som jag sa i mitt förra blogginlägg: Bergsmeditationen är min vän, men det är även mina motsvarigheter i andevärlden, som arbetar så hårt för att jag ska fortsätta vara i kontakt med mig själv, för att jag ska kunna följa en väg som är rätt för mig och min själ; själens resa.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Om du tycker att Ascala Magazine bjuder på intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefordra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver själv en krönika, som heter ”Viskningar från Andevärlden”. Klicka på bilderna för mer information om mitt arbete och Ascala om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen: