Category Archives: Terry Evans På Svenska

Nu går jag på semester i några veckor! Om ungefär en vecka, den 31 juli, kommer kontoret att vara öppet igen om ni har några frågor. Jag önskar er en underbar helg och sommar!! /Terry Evans

Denna vecka är det dags för en ny bloggtext, skriven av min personal! Den här gången är det Marias tur, och hon arbetar idag som husmor på Gamla Byskolan. Trevlig läsning! /Terry Evans

…

Ända sedan den dag jag föddes har du funnits vid min sida. Som liten åt vi russin i smyg, och jag släpade ut dig till lekstugan tidiga morgnar medan daggen gnistrade i gräset. Där bjöd jag på ”kaffe” som du tacksamt tog emot. Till jul bakade du, jag och Tomas pepparkakshus, vi pyntade överallt med tomtar och spelade ”O helga natt” så fönstren skallrade. Vi skrattade. Under tonåren fanns du alltid där, oavsett vad. Du skrattade med mig, grät med mig, pushade mig och var alltid orolig över var jag var och vad jag gjorde, men på ett positivt sätt.

Jag växte upp, träffade min man och vi fick egna barn. Glädjen över att se kärleken du gett mig som liten nu ges till mina barn, det är en känsla som än idag gör mig varm. Du var min bästa vän, min förebild, min vägledare. Men en dag var du plötsligt borta… Min pelare i livet. Frustrationen över att aldrig mer kunna få hålla dina varma händer, höra ditt glada skratt, att aldrig mer få sjunka in i din famn gav mig panik. Att aldrig igen få se mina barns gnistrande ögon när du busar med dem skär i hjärtat. Idag tittar jag på barnen när de leker, och jag vet att du ser dem. Jag smeker deras kinder så som du en gång smekte mina, håller deras händer så som du en gång höll mina. Du har format mig till den jag är idag och jag försöker ta tillvara på allt du gav mig. Du sa alltid att ”När vi dör kommer vi till stjärnorna.” Jag tröstade mig med att blicka upp på natthimmeln och se stjärnorna gnistra.

En kväll, för några år sedan, fick jag ett meddelande från dig av en idag god vän. Jag fick en ros med orden: ”Finns alltid vid din sida.” Rosen har jag fortfarande kvar bredvid min säng vid ängeln du gav mig, och farmor: du är med mig varje dag. Jag känner din närhet, din trygghet. Nu går jag i huset där du en gång gick, jag ser det gamla skolfotot på dig och jag ler. Jag drar handen efter väggen som jag inbillar mig att du gjorde när du var liten, och det går inte en dag utan att jag känner dina blickar, din värme och din kärlek. När jag står och arbetar på jobbet så kan jag plötsligt känna att någon finns bakom mig, ett lugn och en värme sprider sig i kroppen och jag vet att du är där.

Idag kan jag med glädje tänka tillbaka på tiden vi hade. Saknaden är fortfarande enorm och det händer att jag gråter, men nu är det mest av känslan som du ger mig: Tacksamhet. Tack för att du ger mig styrka, Tack för att du ger mig kraft och vägledning, Tack för att du fortfarande finns vid min sida. Tack 💖

Hade det inte varit för den där kvällen när jag var på en elevseans på Gamla Byskolan, och hade det inte varit för att jag vågade chansa och låtits prova på, så hade jag inte varit där jag är idag. På elevkvällen, efter att jag hade fått budskapet från farmor, sa Terry till mig att jag skulle fortsätta att jobba med människor men att jag skulle utvecklas. Jag trodde att han hade snappat upp mina planer på att vidareutbilda mig till sjuksköterska men tänkte inte mer på det. Dagarna gick, och flera år senare såg jag att de sökte en kock på Gamla Byskolan. Vad det var som fick mig att ens skicka iväg ett mail vet jag inte, men något inom mig sa bara att jag skulle söka. Visst, jag hade ju gått Hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, men jag hade knappt arbetat med matlagning efter det. Jag skickade iväg ett mail och frågade främst efter arbetstiderna.

Dagarna gick, men en dag när jag var i stallet ringde telefonen. Det var från Gamla Byskolan, Terry ville träffa mig för en intervju till platsen som kock. Jag förstod ingenting, jobba som kock, vad hade jag gett mig in på? När jag åkte dit kände jag mig nervös, men jag fick ett otroligt bemötande och en varm känsla så fort jag klev in på skolan. Under intervjun förklarade jag att mina yrkestimmar som kock var få, men att jag var nyfiken och villig att försöka, om de gav mig chansen. Och på den vägen är det. Jag har nu jobbat här i nästan fyra år och har idag ansvaret för köket och för huset. Jag arbetar med människor och utvecklas och lär mig varje dag, precis som Terry sa, och jag känner att min resa bara har börjat.

/Maria Berglind, husmor på Gamla Byskolan

Jag har tänkt mycket på personer som talar bakom folks ryggar, då de inte själva vågar konfrontera dem. Vad många av dem gör är att de använder en tredje person som vidarebefordrar informationen, för att de inte vågar göra det själva. Jag anser att det är oärlighet i sin mest extrema form! När vi gör så drar vi in andra, de ger sina åsikter, och situationen hamnar utom kontroll. Det är nu skvallret kan börja, inte om personen som inte vågar konfrontera och säga sanningen, utan om den person som man talar om bakom ryggen. Nästa steg är att någon form av mobbning uppstår. De som är inblandade vet ingenting om den person som denna negativitet och mobbning riktas mot. På något märkligt sätt njuter de endast av att vara en del av det som man kan kalla för mobbningsyndromet.

Jag har alltid haft den filosofin att det ibland är viktigt att konfrontera någon direkt om man är missnöjd med dem. På det sättet ger man båda parter möjligheten att finna en medelväg där man kan möta varandra och hitta en lösning på problemet. När personen som detta projiceras på inte konfronteras på ett ärligt sätt, kan saker anta orimliga proportioner.

Jag anser att det är feghet i dess mest extrema form när någon använder en annan person för att konfrontera någon åt dem. Jag har själv blivit offer för den här typen av mobbning, och de som var inblandade var så kallade spirituella människor som hade väldigt höga tankar om sig själva. De vågade dock inte konfrontera mig direkt, så de använde en Facebooksida som redskap istället. När de gick med i denna mobbningklubb insåg de inte att de verkade för sitt ego och sin oärlighet.

Vi bör alltid tänka två gånger innan vi använder en annan person för att göra vårt smutsjobb. Innan du tar det steget, tänk då inte bara på den skada som du försöker göra mot den andra personen, tänk på den skada som du gör mot dig själv. När vi talar om andevärlden och högre medvetande, vad händer med vår egen andlighet när vi sjunker till de här nivåerna? Hur upplysta är vi då som människor? Jag kommer aldrig att lyssna på personer som gömmer sig bakom andra. Om de gör det är de varken ärliga eller genuina.

När det gäller de som blir budbärare, varför gör de det? Varför går de in och tar över? Får det dem att må bra och är det viktigt för dem? Höjer det deras ego, och ger dem en tro att de gör något värdefullt? Om vi använder en annan persons röst för att kommunicera våra ord och känslor är det bara tomma ord och de kan förlora all sin mening.

När vi konfronterar någon direkt, oavsett om de tycker om det eller inte, visar vi i alla fall mer respekt och respekt för oss själva. Det är ärligt. När man konfronterar en situation eller ett problem betyder det inte alltid att personen måste hålla med dig. De kanske har en annan åsikt. Det har funnits tillfällen då människor har konfronterat mig direkt, och att de har gjort det även om jag inte håller med dem, vilket ger mig tid att fundera. Det beror dock på hur de kommunicerar, om de gör det på ett aggressivt sätt eller om de gör det på ett tydligt och ärligt sätt med ett öppet hjärta.

När min personal känner att något är fel, kommer de och ifrågasätter mig. Det gör att vi kommer närmare varandra som ett team och vi kan ge bättre service till våra kunder och gäster. När vi konfronterar någon direkt och ärligt, försöker vi dela något med den personen.

Så nästa gång som du inte vågar konfrontera någon på ett ärligt och direkt sätt, tänk på vad du gör. För dig som har tillåtit dig själv att bli en budbärare, tänk också du på vad du gör.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Som jag nämnde i tidigare bloggtext kommer nu också min personal att skriva på bloggen vid några tillfällen! Så, vi börjar med Emelie Fransson, som arbetar med vår hemsida, min sida i Aftonbladets Söndagsbilaga och som översättare. Vi hoppas att ni kommer att gilla det! /Terry Evans

…

Det var en regnig natt i slutet av mars i år, jag låg i min säng och tittade ut i mörkret. Jag hade länge känt mig vilsen i livet och haft en stark känsla av att något saknades, men jag hade aldrig lyckats ta reda på vad det var. Denna natt var känslan starkare än vanligt, och jag blundade och skickade ut en vädjan till universum, andevärlden, vem som helst som kunde höra mig: ”Hjälp mig!” Jag tänkte denna tanke om och om igen, med allt större intensitet och desperation, och med en känsla av att jag nu på något sätt överlämnade mig till någon slags större kraft. Jag orkade inte kämpa mer efter att hitta min plats i livet. Min energi började ta slut och uppgivenheten och tomheten hade börjat ta allt större plats inom mig.

En vecka senare var det dags att åka till Fanthyttan och ”Vårveckan”, en kurs i mediala förmågor och personlig utveckling med Terry Evans. Kursen var bokad sedan flera månader tillbaka, och jag hade sett fram emot kursen så länge! Jag hade under en lång tid haft som dröm att gå en liknande kurs, och när jag väl bestämde mig för att göra det tänkte jag att det var lika bra att göra det ordentligt. Terry Evans var den som jag kände var störst inom området i Sverige, och därför valde jag att åka på just hans kurs. När jag satt på tåget till Lindesberg kände jag en förväntan, men känslan av vilsenhet var fortfarande stark och jag kände mig trött och sliten. Min energi och livsglädje kändes låg.

Det var nu tisdag, och kursen hade pågått i två dagar. Jag satt vid matbordet på skolan och det var paus för fika. Jag upplevde att det var en fin samhörighet i gruppen och jag kände verkligen att jag hade kommit till rätt plats, kursen hade redan gett mig många verktyg och nya insikter. Trots detta kände jag mig ledsen och uppgiven. Detta dels på grund av att jag visste att kursen hade ett slut och att den där tomheten då förmodligen skulle komma tillbaka med full kraft igen, och dels på grund av att jag upplevde det som att Terry inte riktigt såg mig. Jag tyckte att han bara pratade med de andra i gruppen och skojade med dem, och jag tänkte att han nog inte ens skulle komma ihåg hur jag såg ut om jag skulle lämna kursen. Jag var medveten om att det var min dåliga självkänsla som talade, men det var så jag kände, och vid något ögonblick funderade jag till och med på om det kanske var lika bra att jag åkte hem. Jag satt med kaffekoppen i handen och lyssnade på samtalet kring bordet, när jag såg Terry komma gående mot vårt bord. ”Finns det någon här som kan engelska?”, frågade han. Några av oss sa lite tveksamt: ”Ja…?” ”Finns det någon här som är bra på hemsidor?”, var nästa fråga. Den här gången blev det tyst, och efter att ha tvekat ett ögonblick räckte jag försiktigt upp min hand. ”Ja…”.

Denna stund kommer jag att minnas för alltid, för den var början på mitt nya liv. Efter lite diskussioner bestämdes det att jag skulle prova att jobba hos dem, och att jag då bland annat skulle ha hand om deras hemsida. Plötsligt kunde jag se hur beslut och händelser som skett under hela mitt liv hade lett fram till just denna dag. Engelskan som jag hade läst på universitetet några år tidigare, utan att riktigt veta vad jag skulle ha den till. Alla timmar under kvällar och lediga dagar framför datorn då jag hade skapat min hemsida om andlighet under två år. Jag kunde nu se hur allt föll på plats. Under de följande veckorna skedde dessutom en rad märkliga omständigheter, till exempel då mitt tåg till Stockholm ställdes in när jag skulle åka hem från kursen och jag istället fick åka tillbaka till Fanthyttan och sova kvar där. Det var som om jag inte kunde lämna platsen, och faktum är att jag bara har gjort det två gånger sedan jag kom hit på kursen för tre månader sedan. Ena gången för att säga upp mig från mitt gamla jobb, och andra gången för att flytta hit alla mina saker från lägenheten som jag då bodde i drygt 25 mil härifrån.

Jag befann mig som i ett flöde där allting ordnades för mig, och saker dök upp vid precis rätt tillfällen. Två medium, oberoende av varandra, hade tidigare sagt till mig att jag kommer att bo i en röd stuga, och att de såg hästar runt omkring. Detta var långt ifrån det liv jag levde då, så det de sa lät därför högst osannolikt. Nu bor jag i en röd liten stuga på landet, med en hästhage precis utanför fönstret. Annonsen dök upp som från ingenstans. Idag, endast en kort tid efter att jag hade legat i sängen och förtvivlat bett om hjälp, sitter jag vid mitt skrivbord i Fanthyttan på mitt nya jobb. Här får jag använda alla de kunskaper som jag har fått från olika håll under de senaste åren, och det kommer hela tiden nya saker som gör att jag ser tydligt hur hela mitt liv har lett dit jag är idag. Tidigare kände jag också ett starkt behov av att spara pengar till ”något”, utan att jag visste riktigt vad det var. För att kunna flytta till den röda stugan i skogen var jag tvungen att köpa en bil, och fast en stor del av mina sparade pengar nu har gått åt så är känslan av att jag måste spara till ”något” borta.

Det har varit en påfrestande och tuff tid, att bryta upp från ett helt liv och börja om på nytt med allt vad det innebär, men jag har inte ångrat mig en enda sekund. Idag lever jag min dröm, och tomhetskänslan som jag har känt inom mig under större delen av mitt liv finns inte längre kvar. Jag ställs fortfarande inför prövningar och allt är definitivt inte lätt, jag har fått kämpa hårt och har fått ta flera svåra beslut. Min personliga utveckling är också bara i sin början, och jag får jobba med mig själv varje dag för att försöka att hitta rätt på denna snåriga väg som kallas livet. Skillnaden idag är dock att jag känner för första gången att jag är på den plats där jag ska vara, och jag känner äntligen att mitt liv har en mening. För första gången i mitt liv känner jag att jag har kommit hem.

/Emelie Fransson, administratör och översättare

Önskar alla läsare en riktigt trevlig midsommar! /Terry Evans

Jag har varit en ledare i många år, inte bara inom bygg utan också i branschen jag befinner mig i nu. För att vara en bra ledare uppmuntrar man sin personal till att utveckla sin egen potential. Jag har nämnt det här förut.

När jag gick in på kontoret i morse sa Elodie, som arbetar med mig, till mig: ”Jag har en idé.” Enligt min erfarenhet betyder det vanligtvis trubbel när en kvinna får en idé, haha! ”Nå, vad är ditt förslag?” ”Vi skulle ibland vilja få möjlighet att skriva bloggtexter om hur vi känner kring livet gällande vissa saker.” Hm…det skulle kunna vara en bra idé…min personal skulle inte längre bara vara ett ansikte på hemsidan. Genom att skriva skulle vi kunna få veta mer om vilka de är som människor. När människor arbetar åt mig är jag alltid nyfiken på vad de är intresserade av, vad de gör…

Efter ett par ögonblick tyckte jag att det vore underbart för dem att, vid olika tillfällen, finnas med på bloggen och erbjuda sitt bidrag. De kanske har åsikter, som inte jag har. Det här kan bidra med så mycket mer variation på bloggen och Creative Experiences!

Men det slutade inte där. Innan jag visste ordet av försvann Elodie och började prata med de andra anställda för att se deras reaktion. Elodie berättar för mig att hennes man kallar henne för Elvis Presleys ”Devil in disguise”. Hon är ärlig, genuin och har ett stort hjärta. Hon är en av livets givare. Man skulle kunna säga att inget är för besvärligt för henne. Hon är väldigt rolig, men också en av de mest effektiva sekreterare jag någonsin har träffat!

Det kom blandade reaktioner: Min fru och Sophia, som arbetar med administrationen, började bara att skratta, och man kunde höra dem tänka ”Ingen har någonsin bett mig att göra så. Jag har aldrig utmanats på detta sätt”. Första gången jag träffade Sophia var på macken i Guldsmedshyttan, där hon arbetade. Jag möttes av en snäll och trevlig person, våra kunder älskar henne! Vad skulle vi göra utan henne? Det blir intressant att se vad hon tänker skriva om! Ann-Sofies ögon bultade och man kunde ana en panikkänsla. Intressant nog är det hon som berättar om hennes livsuppdrag gällande djur varje dag. Det är definitivt hennes andliga uppdrag här i livet! Min fru Astrid älskar också djur! När hon berättar historier om alla djur hon har haft kan hon få oss att skratta så hårt att tårarna rinner. Maria är så nyfiken på livet och människor, hon blev förtjust! Allt vi får höra om hennes familj, och oasen, som hon och hennes man Tommy har skapat för sig själva i skogen, är hjärtvärmande. Emelie har inte arbetat hos oss särskilt länge ännu. Hon har en intressant berättelse om hur hon hamnade hos oss och aldrig någonsin trodde hon att hon skulle stanna kvar efter att ha gått en kurs! En tyst själ, en livsåskådare. När hon väl säger något är det viktigt att lyssna. Hon är ärlig, snäll och känslig. En sak, som jag har upptäckt med henne, är att hon aldrig tar någon annans givmildhet för givet. Hon ger tillbaka. Inte bara materiellt sett men med engagemang och kärlek. En sällsynt egenskap nuförtiden… Och så har vi Karin, som har tagit befälet över vår vackra trädgård! Hon får oss att skratta genom att vara den hon är. Har hon något att säga så gör hon det rakt ut. Det roar mig, för att det ibland blir som att stå mittemot en rektor under en diskussion med henne. Det finns ingen vackrare själ där ute! Och självklart, vår älskade Ingela, som är husmedium och lärare! Många känner henne, och bakom den här masken finns det en ordentlig personlighet. En varm och älskande själ med riktigt bra humor.

Om jag nu sammanfattar allt är de alla riktiga karaktärer. Utan dem vore inte Fanthyttan samma plats. Då och då kommer de alltså skriva en bloggtext. Men ni behöver inte vara oroliga, jag kommer fortfarande att finnas kvar, jag vill bara att ni får möjlighet att lära känna de människor som stöttar mig. Utan deras kombinerade resurs och stöd skulle jag inte kunna göra de saker jag gör!

Teamwork handlar inte om att ta sina medarbetare för givet; det handlar om att erkänna vilka de är och vad de har att erbjuda som människor. Om vi kan uppmuntra dem till att växa, utveckla sin naturliga potential, kan det bara bli ett win-win-läge. Vem vet vad som växer fram, när man tillåter människor att så frön?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Den 14 oktober 2016 fick jag brev från ett barn. Samma lilla tjej hade några fler frågor att ställa:

1. Var du rädd som barn?
Jag var rädd många gånger, för att jag inte förstod vad som pågick runtom mig. När jag såg och kände saker, särskilt under nattetid, kunde jag inte förklara vad som hände. Jag var rädd för de saker som jag intuitivt plockade upp från andra personer. Jag visste när de inte var ärliga. Jag var ibland också rädd för rösterna i mitt huvud, speciellt när konstiga saker hände.
Som barn hade jag inte någon referenspunkt. Jag behövde någon att prata med, men det fanns ingen. Jag kunde höra steg i trappan, handtaget kunde vridas och dörren in till mitt rum kunde öppnas. Vad var det som pågick?
Jag kunde se bilder i mitt huvud, och ibland såg jag ansikten, som kikade in genom fönstret. Hur kunde ett ansikte titta genom ett fönster när mitt sovrum befann sig längst upp i huset? Jag ville bara att de skulle försvinna…
Idag förstår jag mig på ansiktena, som kikade genom fönstret, bilderna och rösterna i mitt huvud. Jag förstår också om känslan jag bär på är min egen eller någon annans.

2. Har du någonsin lekt ”Anden i glaset”?
Jag minns att jag lekte ”Anden i glaset” när jag var 15 år gammal. Det var ingen som puttade på glaset; det hade ett eget liv och en egen kraft. Det skrämde mig att glaset bokstaverade ord och gav information…Jag hade ingen aning om varifrån den kom! Jag bara lekte leken, vilket fick mig att känna mig både exalterad och skräckslagen. Efter ett tag började jag må dåligt. Energin i rummet var inte behaglig, när glaset rörde på sig, jag blev rädd. De negativa resultaten av att leka leken kan hålla sig kvar i ens omedvetna i många år!

3. Varför tror jag att jag inbillar mig när jag ser farfar sitta i min stol?
När jag var en liten pojke visste jag inte att jag pratade med spöken, de fanns bara där. När de visade sig för mig var det som att ha en fantasi i mitt huvud. Det fanns tillfällen då de närmade sig mig. Trösten och stödet de försåg mig med gav mig modet och styrkan att fortsätta. De ville aldrig skada mig! Ibland fick deras påverkan mig att må bättre, jag kände mig inte ensam.

4. När jag är i himlen, kan jag gå in i det förflutna och träffa Vikingarna?
När jag var ett barn och åkte på resor i mina drömmar verkade de vara min fantasi, men de kändes verkliga just då. Mer verkliga än man kan tro. Vem vet vilka nycklar andevärlden har för att öppna dörrar till det förflutna och till framtiden? Jag tror på att allt är möjligt!

5. Finns det låtsasvänner?
Enligt mig är låtsasvänner barn som finns i andevärlden, men de vill ändå komma tillbaka och leka. Jag har träffat många av dessa andebarn, och om de går över för tidigt behöver somliga fortfarande kontakten till lekkamrater här. Det är del av deras utveckling, de behöver fysisk kontakt. De söker sig till barn, för att de känner igen sig och kan erbjuda saker som vuxna inte kan erbjuda. En gång gjorde jag ett avsnitt för Det okända där jag trodde att jag hade renat huset, men den här lilla flickan gömde sig från mig. Hon hade gått bort i tuberkulos på ett sanatorium och var väldigt ung när det hände! Flickan sa att hon behövde vara kopplad till mig ett tag till, för att ”När jag gick över fanns det ingen med mig.” Hon behövde försäkran, och för henne blev det som att gå över en gång till, denna gång med sällskap. Precis som en andra chans att gå över. Andebarn kan också vara väldigt busiga ibland, men de brukar inte vilja göra någon skada.

Ett barns frågor är så viktiga! De behöver en referenspunkt, någon som lyssnar. Fastän föräldern inte förstår eller tror på sådana saker…Bara genom att ge barnet tid och möjlighet att få säga det det behöver säga kan hjälpa dem att få ro.
När jag ser tillbaka ville de flesta andar jag har mött bara ge mig vänskap och stöd, för att de förstod dilemmat jag befann mig i. Mina föräldrar kunde inte lyssna, men det gjorde de. Andar vill mig aldrig illa, de är bara nyfikna.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag tycker att det är fantastiskt att Daniela har problem med sina mail! Har hon glömt hur man tar upp en telefon och har personlig kontakt med kunder som söker efter svar? Hon är ju trots allt kommunikationschef…

Jag har funderat över att prata med SÄPO för att se ifall de kan leta reda på henne. De har olika tekniker för att bryta sig igenom delar av kommunikationssystemet. Jag undrar vad du skulle ha för ursäkter, Daniela, när du än en gång misslyckas med att reagera på mina obesvarade frågor. Jag hoppas verkligen att du har någon som dagligen håller koll på min blogg, för att fler och fler människor blir mer och mer missnöjda med IKEA och deras misslyckande i att svara.

När jag publicerar en bloggtext är den kopplad till min Facebooksida, och där kan den nå ett tusental människor. Bara föreställ dig, Daniela, om varenda en av dessa tusentals människor pratar med tio andra. Det skulle kunna skapa en dominoeffekt. Har du hört talas om detta uttryck, eller kommer du fortsätta med att gömma dig bakom ursäkten att du har problem med dina mail? Fastän systemet inte fungerar på ditt kontor är jag säker på att du har en bärbar dator som du använder dig av hemma. Det kan bara inte vara så att båda systemen ligger nere!

Jag kommer inte att försvinna! Jag kommer att fortsätta sprida det här så långt det går. En sak, som jag hittills har lärt mig om IKEA, är att deras kommunikationsförmågor är en katastrof! Jag vill råda dig att läsa det jag skriver om dig nu, för att du är kommunikationens ansikte utåt, du är själva resursen.

Undrar hur IKEA skulle reagera ifall de gick till en annan affär och behandlades på samma vis. Jag undrar hur de skulle känna av att bemötas med total respektlöshet, precis som de visar mig och otaliga andra kunder.

Dominoeffekten har påbörjats! Hur tänker du hantera den när den väl får fart?

Min poäng under hela det här har varit att få ett ärligt svar på frågan om varför ni manipulerar människor till att acceptera denna onödiga transportkostnad.

Hur mycket pengar har ni tjänat på att ha manipulerat oskyldiga kunder? Är det därför ni inte vill svara på mina frågor, för att ni kanske behöver kompensera dem?

Jag råder dig att ta en ordentlig titt på kommentarerna på min blogg, för att just dessa kommentarer görs av otaliga andra människor där ute!

/Terry Evans

Man kan säga att varenda färg man ser kan ha hundra olika nyanser, och vi påverkas oavsett nyans. Färg kan ge oss en glad, lugn eller arg känsla, vilket innebär att den kommunicerar med oss så fort vi ser den.

Jag tror att vi människor helt underskattar färgens kraft och effekten den har på våra liv, både fysiskt, känslomässigt och genom att vara kreativ. Det finns otaliga känslor som kan porträtteras med färg: kärlek, hat, avund…

Jag minns ett samtal jag hade med någon som föddes blind och frågade henne hur färg kunde ha möjlighet att påverka hennes liv. Hon svarade: ”Jag kan inte se den, men det är som en annan del i mitt sinne tar över. Jag KÄNNER den. Färg ger mig KÄNSLAN av vad den kan mena.

Jag har upptäckt att barn kan känna sig dragna till olika färger medan de leker. Detta kan gälla en särskild leksak, att klä ut sig eller rita en bild. Kan det vara samma sak med oss vuxna? Kan det vara så att vi, omedvetet, attraheras av känslan som färgen kan ge oss? Precis som att behöva byta kläder flera gånger på morgonen, för att de helt enkelt inte känns rätt?

Många gillar att gå genom skogen, grön verkar ha en lugnande effekt på själen. Att se på en blå himmel eller avnjuta en solig dag kan också ha en positiv inverkan på oss. En konstnär använder färger för att uttrycka hur han eller hon känner, vad de vill porträttera och kommunicera. Något väldigt individuellt är att ha en favoritfärg. Jag undrar vad som avgör det…

Medan jag skriver denna text ställer jag mig själv många frågor. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit intresserad av färg, och den har många gånger tagit mig på resor inom mig själv. Den blir levande, varje färg kommunicerar en annan känsla och sänder ut ett annat budskap. När alla blir en enhet skapas en bild, och bilden börjar prata med oss!

Det roar mig rätt så ofta när min fru och jag diskuterar färg. Hon kan ha en helt annan uppfattning än jag. Men vem har rätt, och vem har fel? Allas uppfattning är personlig. Är det inte samma sak med känslor? Varför är vi så olika?

Valet av och kärleken till färg är individuella, precis som vår livsuppfattning skiljer sig från varandra. Om vi alla trodde på samma saker vore livet inte lika mångfaldigt och färgstarkt. Vi skulle vara precis likadana. Hur trist vore inte det?!?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

…att du kan ställa frågor kring andlighet på fragaterry@aftonbladet.se !

Du kan välja att vara anonym, och svaren publiceras varje vecka i Aftonbladets Söndagsbilaga!

OBS! Tyvärr har Terry inte möjlighet att svara på personliga frågor eller frågor kring borttappade föremål.