Min mormor var en helt vanlig, arbetsam kvinna, som gick igenom en del större svårigheter i livet. Båda hennes föräldrar gick bort tidigt. Hennes pappa som var byggnadsarbetare dog efter att ha ramlat från hög höjd. Detta skedde innan hon föddes. När hon var 15 år dog även hennes mamma i TBC. Så vitt jag kan minnas bestod den kvarvarande familjen av hennes två styvsystrar. När hon var 14 år gammal började hon arbeta som hembiträde hos en doktor. En sak jag minns väldigt tydligt är hennes blå ögon.
Jag hade tur, för min mormor var min första lärare. Varje söndag tog hon med oss till en speciell plats där de hade en vacker damm med svanar och ankor osv. Hon verkade ha en naturlig förståelse för barns behov. Hon brukade berätta sagor. Vi brukade skratta tillsammans. Ibland när vi umgicks behövdes inga ord.
Mormor såg oss, min syster och mig. Jag minns hennes ord, hon kunde säga: ”Där är du ju Terry, på din speciella plats igen.” Var jag än var i mina tankar eller vad jag än gjorde lyssnade hon, och om jag hade en fråga eller något behov visste hon instinktivt vad det handlade om, innan jag ens hade ställt frågan. Hon tillät oss att vara oss själva och fanns alltid där. Ibland brukade vi klättra upp i hennes säng på natten, vi blev aldrig avvisade.
Hon lärde oss så mycket, och det var inte alltid genom det hon sa, utan genom sitt sätt att vara och bete sig. Men om hon tyckte att jag gick för långt eller gick över en gräns kunde hon säga ”stopp”. När hon satte en sådan gräns, visste min syster och jag instinktivt att hon inte menade något illa, hennes avsikt var inte att bestraffa oss. Hon var vår trygga hamn och vår tillflyktsort. Utan dessa kärleksfulla eller strikta gränser skulle jag inte vara den person jag är idag. Hon var min mamma.
Mormor kunde lukta sig till fara, oavsett vad det gällde. Hon brukade då breda ut sina vingar och omsluta oss med dem, så att vi kände oss beskyddade och trygga. Hon var också den som lärde mig att ge av mig själv, och det var inte svårt, för där det finns kärlek och frihet att bli den du verkligen är skapas en dynamik som kan vara för resten av ditt liv.
Minnet av ”badkväll” lever fortfarande kvar. Det gamla plåtkaret brukade rullas ut och ställas på köksbordet. När min kropp lyftes upp ur det tvåliga vattnet var jag skinande ren, från topp till tå. Sen kom ögonblicket jag fasade. Jag informerades att jag var tvungen att ta en sked av något som hon kallade fikonsirap. Hon sa att det skulle vara bra för magen. Varje söndag kväll följde vi samma ritual. Om jag sa att jag inte ville ha fikonkuren, brukade hon nypa tag om min näsa och luta mitt huvud bakåt, utan någon som helst diskussion. Så fort jag öppnade munnen tystade hon snabbt ner min verbala protest med den förskräckliga sirapen. Jag kommer aldrig glömma den smaken!

Harriet Emily Evans
Livet är intressant, när jag blev äldre, tonåring på väg att bli vuxen och som vuxen, blev jag i många avseenden mormors stöd. För jag kände henne lika väl som hon kände mig, därför kunde jag se och känna vad hon hade behov av. Hon behövde väldigt sällan be om min hjälp, och för mig var det ingen uppoffring att hjälpa henne. Jag gengäldade kärleken som hon hade gett mig under så många år.
Sedan kom tidpunkten när läkarna upptäckte att mormor hade en hjärntumör. Det enda de kunde göra för henne var att operera och stänga ner den delen av hjärnan som orsakade henne så mycket smärta. Dagen efter operationen, när jag åkte för att träffa henne på intensivvårdsavdelningen, hade hon fortfarande inte återfått medvetandet, men när jag stod vid hennes säng ropade hon mitt namn. Hon visste att jag var där. Det var sista gången jag hörde henne prata.
Mormor var medvetslös under sex veckor, men när hon till sist återfick medvetandet kunde hon inte prata. Hon hade förlorat talförmågan på grund av operationen. Jag fick aldrig möjlighet att ta farväl av henne när hon gick bort. Men hon kommer och besöker mig ibland. Då och då kan hon fortfarande påpeka för mig när jag går över gränser. Det första jag upplever när hon är nära är hennes kärlek och den speciella känsla som kommer med den. Trots att hon befinner sig i en annan dimension fortsätter kärleken min syster och jag delade med henne.
/Terry Evans
Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans
Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:
Senaste kommentarer