Category Archives: Terry Evans På Svenska

Min mormor var en helt vanlig, arbetsam kvinna, som gick igenom en del större svårigheter i livet. Båda hennes föräldrar gick bort tidigt. Hennes pappa som var byggnadsarbetare dog efter att ha ramlat från hög höjd. Detta skedde innan hon föddes. När hon var 15 år dog även hennes mamma i TBC. Så vitt jag kan minnas bestod den kvarvarande familjen av hennes två styvsystrar. När hon var 14 år gammal började hon arbeta som hembiträde hos en doktor. En sak jag minns väldigt tydligt är hennes blå ögon.

Jag hade tur, för min mormor var min första lärare.  Varje söndag tog hon med oss till en speciell plats där de hade en vacker damm med svanar och ankor osv. Hon verkade ha en naturlig förståelse för barns behov. Hon brukade berätta sagor. Vi brukade skratta tillsammans. Ibland när vi umgicks behövdes inga ord.

Mormor såg oss, min syster och mig. Jag minns hennes ord, hon kunde säga: ”Där är du ju Terry, på din speciella plats igen.” Var jag än var i mina tankar eller vad jag än gjorde lyssnade hon, och om jag hade en fråga eller något behov visste hon instinktivt vad det handlade om, innan jag ens hade ställt frågan. Hon tillät oss att vara oss själva och fanns alltid där. Ibland brukade vi klättra upp i hennes säng på natten, vi blev aldrig avvisade.

Hon lärde oss så mycket, och det var inte alltid genom det hon sa, utan genom sitt sätt att vara och bete sig. Men om hon tyckte att jag gick för långt eller gick över en gräns kunde hon säga ”stopp”. När hon satte en sådan gräns, visste min syster och jag instinktivt att hon inte menade något illa, hennes avsikt var inte att bestraffa oss. Hon var vår trygga hamn och vår tillflyktsort. Utan dessa kärleksfulla eller strikta gränser skulle jag inte vara den person jag är idag. Hon var min mamma.

Mormor kunde lukta sig till fara, oavsett vad det gällde. Hon brukade då breda ut sina vingar och omsluta oss med dem, så att vi kände oss beskyddade och trygga. Hon var också den som lärde mig att ge av mig själv, och det var inte svårt, för där det finns kärlek och frihet att bli den du verkligen är skapas en dynamik som kan vara för resten av ditt liv.

Minnet av ”badkväll” lever fortfarande kvar. Det gamla plåtkaret brukade rullas ut och ställas på köksbordet. När min kropp lyftes upp ur det tvåliga vattnet var jag skinande ren, från topp till tå. Sen kom ögonblicket jag fasade. Jag informerades att jag var tvungen att ta en sked av något som hon kallade fikonsirap. Hon sa att det skulle vara bra för magen. Varje söndag kväll följde vi samma ritual. Om jag sa att jag inte ville ha fikonkuren, brukade hon nypa tag om min näsa och luta mitt huvud bakåt, utan någon som helst diskussion. Så fort jag öppnade munnen tystade hon snabbt ner min verbala protest med den förskräckliga sirapen. Jag kommer aldrig glömma den smaken!

Harriet Emily Evans

Livet är intressant, när jag blev äldre, tonåring på väg att bli vuxen och som vuxen, blev jag i många avseenden mormors stöd. För jag kände henne lika väl som hon kände mig, därför kunde jag se och känna vad hon hade behov av. Hon behövde väldigt sällan be om min hjälp, och för mig var det ingen uppoffring att hjälpa henne. Jag gengäldade kärleken som hon hade gett mig under så många år.

Sedan kom tidpunkten när läkarna upptäckte att mormor hade en hjärntumör. Det enda de kunde göra för henne var att operera och stänga ner den delen av hjärnan som orsakade henne så mycket smärta. Dagen efter operationen, när jag åkte för att träffa henne på intensivvårdsavdelningen, hade hon fortfarande inte återfått medvetandet, men när jag stod vid hennes säng ropade hon mitt namn. Hon visste att jag var där. Det var sista gången jag hörde henne prata.

Mormor var medvetslös under sex veckor, men när hon till sist återfick medvetandet kunde hon inte prata. Hon hade förlorat talförmågan på grund av operationen. Jag fick aldrig möjlighet att ta farväl av henne när hon gick bort. Men hon kommer och besöker mig ibland. Då och då kan hon fortfarande påpeka för mig när jag går över gränser. Det första jag upplever när hon är nära är hennes kärlek och den speciella känsla som kommer med den. Trots att hon befinner sig i en annan dimension fortsätter kärleken min syster och jag delade med henne.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Man kan se på kaos på olika sätt, till exempel, det är ordning, saker och ting är i ett flöde, du liksom glider genom livet. Plötsligt händer det oväntade och det kan visa tusen olika ansikten. Någon kanske går bort, och där har du kaoset skapat av sorg och osäkerhet. Någon du har älskat är inte längre i livet.

Plötsligt förlorar du ditt jobb, vilket kan vara en extremt traumatisk upplevelse. I synnerhet när det är svårt att hitta ett nytt jobb. Du frågar dig själv: Hur kommer jag klara mig? Kommer jag ha tillräckligt med pengar för att försörja min familj?  Sedan finns det dem som skapar sitt eget kaos, för att de inte vill ta ansvar för sitt eget liv. De hamnar i samma situation om och om igen, eftersom de inte har någon inre struktur eller disciplin, och inte är särskilt ärliga med sig själva.

Något jag har insett om mig själv är att en del av kaoset jag befunnit mig i, i mitt liv, har handlat om mitt motstånd till att ifrågasätta mig själv och rätta till det som varit fel med min attityd. Trots detta motstånd blev jag till slut trött på att hamna i samma gamla situationer, som bara verkade upprepa sig.

En del av mina tidigare elever har haft så bråttom att bli medium; denna goda, andliga person. De ville att allt skulle gå snabbt, men de insåg inte att de inte kan fly från ansvaret för sitt beteende i det dagliga livet. Någon gång måste det tas itu med, utan att projicera på andra människor.

För många år sen fick jag en rätt stor chock, när jag insåg att det fanns aspekter av min mörka sida som jag var tvungen att uppmärksamma och förändra. Jag minns dagen Ascala visade sig för första gången. Han pratade om att ta mer ansvar för mig själv, att vända mig inåt och konfrontera hur jag verkligen är. Den gången lyssnade jag på hans råd och tillät en av hans andliga kollegor att ta med mig in i min inre vildmark. Det var ganska förvånande att inse vilka andra personligheter som gömde sig i mina skuggor. Där fann jag en annan Terry, som var arg och bitter.

Detta skedde vid en tidpunkt när jag tillät mig att känna känslor som jag inte ville acceptera. Det var smärtsamt, och ibland förnedrande, att inse att alla dessa känslor som jag burit på hade blivit en börda. Det var då jag förstod att det var dags att lära mig hantera mitt kaos på ett annat sätt. Det enda sättet jag kunde göra det på var genom att säga mig själv sanningen, för att kunna sluta projicera det på andra människor, som inte hade någon roll i mitt drama.

Jag visste att det var dags att förändras, så jag tog det första steget att möta min rädsla, min rädsla för förödmjukelse och min skam. Jag vände mig till skickliga människor som kunde hjälpa mig att göra den resan. Ju mer jag accepterade hur jag hade varit, eller var, desto mer gick ljuset upp för mig. Att säga: “Jag har förändrats”, bevisar ingenting. Det är en utmaning som vi möter dagligen.

Ascala har lärt mig att konfrontera saker inom andra och mig själv, när tiden är inne. Han har lärt mig att ta initiativ och att våga, för att jag ska kunna hitta ljuset och se skuggorna där de gamla demonerna finns. Att möta det inre kaoset är en fortgående process, det sker inte bara över en natt. Jag är måste ta mitt ansvar. När jag ser tillbaka på åren som gått kan jag nu se vilken inverkan min självförnekelse och ilska hade på andra människor, som jag valde att projicera det på. Jag gick tveklöst över gränser och sårade andra människor, medvetet eller omedvetet.

Kaos kan även vara väldigt kreativt och konstruktivt, och ibland måste jag besöka kaosets vildmark. Varje gång jag befinner mig där betyder det att jag har något att lära mig. Ascala har lärt mig en sak, om du inte konfronterar och tar itu med ditt kaos kommer det att hinna ifatt dig. Du kommer inte undan. Vi trillar till slut ner i en fälla som vi själva har skapat. Att vara ett bra medium eller healer, eller att vara bra på sitt jobb räcker inte. Det finns inga genvägar till något. När jag tar itu med gammalt bagage kan jag sedan känna igen när det visar sitt fula ansikte igen, och försöker förhindra mig från mitt syfte, eller den jag verkligen är.

Nästa gång du befinner dig i kaos, kommer du att skylla på någon annan för situationen du befinner dig i, eller kommer du att öppna en ny dörr, möta dig själv, och ta ansvar för din del i kaoset?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Förra veckan hade jag ett möte med fyra vetenskapsmän, alla fyra pensionerade. När jag såg dem tänkte jag: ”Vad har vi här?” I början av mötet berättade vi om vår respektive bakgrund och erfarenhet. Jag insåg snart att dessa fyra alltid hade haft radikala idéer beträffande vetenskap osv. När det blev min tur att prata om forskningen och hur allt hade börjat, insåg jag att de egentligen var rätt lika mig. Precis som jag är de fortfarande ivriga att lära sig, sökare som på sina sätt har en önskan om att vara banbrytande inom forskning. De ser sina respektive områden, psykiatri och matematik, som verktyg. Genom sitt arbete vill de förbättra människors livskvalité. De försöker inte vara större än de verkligen är, de erbjuder bara sin sanning.

De var uppriktiga och ärliga. Det var tydligt att de inte var intresserade av ekonomisk vinning, de var bara öppensinnade och nyfikna. De ville också förstå den erfarenhet jag samlat på mig genom livet. Det var inte bara forskningen i Kina, och den fortsatta forskningen efter det, som de var intresserade av. ”Terry, du har mycket att lära oss. På grund av din erfarenhet är du en person som kan sammanföra vår värld med din”, sa de.

När vi pratade var det tydligt att de hade nått en punkt där det saknades en komponent i deras forskning, men de ville fortsätta. Komponenten jag kunde erbjuda gav dem hopp om att kunna fortsätta sin forskning, som i vissa avseenden hade stannat upp. Precis som dem tror jag att vi fyra skulle kunna bli en del av ett team. När jag var i Kina, och deltog i forskningen där, kunde de både hjälpa mig och varandra, och samtidigt komma vidare med sin individuella forskning. Det är fördelarna med att arbeta i ett team.

En av dem sa till mig: ”Du är den första person jag någonsin har träffat, som har samma idéer som jag om framtiden och livet. Den du är och det du gör är aspekter jag alltid har velat lära mig om och använda i ett vetenskapligt sammanhang. Du är länken jag har sökt efter.”

Deras sökande går inte enbart ut på att förstå matematikens styrka. Som en av dem sa till mig: ”Matematik är ett verktyg som kan appliceras på vilken livsform som helst, men syftet med matematik eller olika former av fysik, är att vi ska kunna utforska möjligheterna och skapa en ny framtid för mänskligheten.

Efter dessa korta möten (Ja, det var så det kändes i alla fall, för timmarna bara passerade på ett ögonblick!), som vi hade under torsdagen och fredagen kände jag mig inte längre ensam. När jag lyssnade på deras historier och input insåg jag att jag var med besläktade själar, som också vill bana väg för nya saker och skapa nya vetenskapliga strukturer, så att mänskligheten kan komma vidare.

En av dem sa till mig: ”Vid min ålder hade jag gett upp hoppet. Nu när jag träffat dig har hoppet kommit tillbaka.” Alla närvarande gjorde detsamma med mig, min känsla av hopp återställdes och jag kände att jag fick styrkan att fortsätta. Vi har planerat att träffas igen, och jag ser verkligen fram emot det!

Mannen som sa att han väntat på att få träffa någon som jag sa: ”Jag kommer att titta på matematiken du behöver och göra den begriplig på något sätt. Jag får se vad jag kan sammanställa. Något som inte bara är fiktion, utan fakta.”

När jag är på väg att avsluta denna text kommer Ascala in: ”Jag har aldrig svikit dig, när du har behövt hjälp har jag alltid sänt rätt människor. Skulle detta projekt fortskrida kommer jag tala om det för dig.”

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Förra hösten märkte jag att vår damm läckte, för vattennivån sjönk. För några veckor sen rengjorde vi den. När vi tog ut stenarna märkte vi att en del av skyddsduken under stenarna behövdes bytas ut, och när vi tog bort den märkte vi att det fanns hål i gummi- mattan som låg under. Vi lagade hålen och bytte ut skyddsmattan som låg ovanpå gummiskyddet. Vi tog god tid på oss och var noggranna. Efteråt lade vi tillbaka stenarna försiktigt.

Efter ett par dagar fyllde vi upp dammen, allt såg ut att vara okej. Efter några dagar fick jag en känsla av att läckan fortfarande fanns kvar. När vi ställde ut växterna, som brukar stå kring dammen, tog jag även ut vår Buddha som alltid sitter vid dammen, för dammen är välsignad av en buddhistmunk och tillägnad barnen som gick bort i tsunamin. Vår Buddha har fått utstå hårt väder under många år. Jag tittade på honom och tänkte: ”Vi måste rengöra dig och ge dig den respekt du behöver”. Det kändes nästan som om jag hade försummat honom.

Vi märkte att vattennivån blev allt lägre för var dag. Jag blev naturligtvis lite besviken efter så mycket hårt arbete, men jag visste att det fanns en anledning, det var som om dammen gav mig ett budskap, att den försökte säga mig något. Jag satt på däcket och tittade mot Buddhafiguren och för min inre syn såg jag hur hans ansikte började förändras och hur huvudet vreds åt vänster. Jag frågade honom: ”Varför fortsätter dammen att läcka?” Här trädde Ascala in: Jag har hört era samtal om vad ni ska göra åt dammen, och om ni ska göra den djupare, så att ni kan ha fiskar i den året runt. Terry, dammen handlar om dig och människorna som attraheras av den. Det som händer med dammen är därför symboliskt. 

Trots att du arbetar hårt måste du förändra ditt sätt att göra saker och ting, och det är därför som du har stått vid ett vägskäl. Jag har tyckt om samtalen vi har haft när jag talat om för dig att du måste gå djupare, ta fler risker och lita på mig, för att arbetet vi gör tillsammans kommer att ta en ny riktning. Det du har lärt dig om vetenskap, sinnet och personligt ansvar är vad jag nu vill förmedla vidare till andra genom ditt arbete. Läckan i dammen är mitt sätt att säga till dig: Det är dags att ta en risk nu. När jag följde dig genom detta ingenmansland, där du under en tid inte hade några svar, var mitt jobb att hjälpa dig hitta nya djup inom dig själv. Djup som du aldrig tidigare insett att du har. 

Du föddes med en pionjäranda. Det är därför som det alltid varit väldigt svårt för dig att passa in i en särskild kategori. Du har varit tvungen att följa din egen väg. Naturligtvis var det min influens som vägledde dig. Jag är väldigt glad att konstatera att du lyssnade på min vägledning med forsknings- programmet, och att du implementerade vad jag bad dig göra. Det du inte insåg när du var i detta ingenmansland och utforskade nya djup var att du skapade en ny grund inom dig själv, något att stå på, något solitt.

De senaste sju åren har varit en förberedelse mot en ny början. Där det sker förändring finns alltid ett element av oro. Kom ihåg vad jag har lärt dig: Inget förblir någonsin detsamma. Nu när du har insett det har du nått en djupare nivå inom dig själv, och kan nu föra vidare till andra vad du har insett och lärt dig.

När du satt vid dammen varje morgon och pratade med mig, var det jag som satte masken av mitt ansikte på Buddhan och för ett ögonblick tänkte du: ’Jag såg hans ansikte röra sig!’ Jag kommer att hjälpa dig att finna svar angående dammen. Ge det bara några dagar. Du kanske blir förvånad!

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

I april, 2016, var jag inlagd på sjukhus efter att ha genomgått en stor operation, som varade fem till sex timmar. Det var en operation som skulle kunna beskrivas som kritisk. Jag var inlagd i ungefär tio dagar, och dessa tio dagar visade sig vara exceptionellt intressanta. Varför? Jag fick rätt stark antibiotika och på grund av det kunde jag inte stänga ner. Jag fick oväntade besökare på mitt rum – andar! Många av dem kände jag var jordbundna, och i vissa avseenden ganska tillfreds med att vara där. För varje besök insåg jag att de var oerhört nyfikna. Jag frågade dem: ”Varför har ni kommit?” Svaret jag fick var: ”Vi visste att du kunde se och känna oss. Det är väldigt ovanligt för oss att någon i din värld kan uppfatta oss och förstå oss.” De var aldrig negativa, bara vänliga.  Det var som om de sökte mitt sällskap. En del sa att de kom för att ta kontakt med mig, för att kunna frigöra sig och gå över, men det fanns dem som bara kom för att erbjuda tröst och visa sitt stöd.

Hur som helst, dagarna gick och efter ungefär tio dagar blev jag utskriven från sjukhuset och kunde åka hem. Det var en torsdag. Följande dag kände jag mig lite trött, så jag tänkte: Jag lägger mig på soffan och slappar lite. Min fru Astrid, som har väldigt stark intuition, kom emellertid hem när hon hade lunch för att se hur jag mådde. Hon tittade bara på mig och frågade: ”Hur mår du?” ”Jag är okej”, svarade jag. ”Jag känner mig bara lite trött.” Hon såg mig i ögonen och sa: ”Jag ringer och rådfrågar 1177.” Rådet hon fick var: ”Ta honom till akuten på en gång, men om febern går upp och han får frossa ringer ni efter ambulans.” Astrid informerade mig att vi skulle åka till akuten på en gång. Jag svarade, typiskt mig: ”Det behöver vi inte göra, jag vill bara ha en kopp te.” Hon sa: ”Vi har inte tid för det, vi måste åka till sjukhuset – nu.” På väldigt kort tid hade min feber stigit till över 40 grader.

De upptäckte att jag hade en allvarlig infektion, det gick så långt att jag yrade. Där var jag alltså, tillbaka på sjukhuset. Dagen gick, läkarna tog sina prover och försökte få infektionen under kontroll. En dag talade de om för mig att de skulle röntga mig för att se var infektionen fanns. De insåg senare att den fanns på tre olika ställen.

Medan jag väntade på att föras ner till röntgenavdelningen hörde jag plötsligt en röst: ”Lämna inte din kropp!” Den upprepade sig hela tiden, och det fortsatte på röntgenavdelningen. Precis innan jag rullades in under röntgenapparaten såg jag upp, och där för min syn fanns en tunnel och ovanför den flög en duva. Det var då jag insåg vad rösten hade menat med att inte lämna min kropp, så jag färdades inte upp i tunneln. Samtidigt förstod jag inte riktigt. Följande dag visade Ascala sig: Du insåg inte hur fysiskt och mentalt utmattad du var. Om du hade accepterat duvans inbjudan skulle du ha gått bort, förklarade han. Genom att visa detta för dig gav vi dig valet att stanna i detta liv eller att gå vidare till nästa. Vi var tvungna att skapa den här situationen för att ta reda på om du hade viljan att stanna kvar eller om du ville komma över till oss. Oavsett så skulle du inte ha valt fel. Det var vårt sätt att respektera dig, genom att säga: Det är ditt val.  

Jag iakttog dig i tystnad. Det som gav dig viljan att stanna kvar var insikten att ditt uppdrag i detta liv skulle vara ofullständigt om du lämnade nu, men det var mycket viktigt för oss att valet var ditt. När du fattade beslutet gav din själ dig svaret, och det intressanta för oss när vi gav dig den möjligheten var att du inte var rädd, du var i harmoni med dig själv. Du kunde då inse att en ny fas började i ditt liv. En ny fas för ditt arbete med andevärlden.

Några dagar senare frågade du oss om du skulle vara tillräckligt frisk för att kunna arbeta för Aftonbladet på en kryssning. När du ställde frågan ville du ha något positivt att arbeta mot, och vi vet att när du ger ett löfte att jobba för någon är det väldigt svårt för dig att bryta det åtagandet. Som du minns hade du fortfarande feber och ingen aptit när du klev ombord på färjan där eventet skulle hållas.

När du vaknade följande dag hade du fortfarande feber, och vi var där när du sa till Astrid: ”Jag tror inte att jag kommer klara det här idag.” En timme senare hade febern nästan försvunnit och du kunde genomföra de två storseanser som du hade lovat att göra den dagen. Sen insåg du att vi hade hållit vårt löfte. Vi skickade vår kärlek, som gav dig healing och som du kanske minns, från den dagen försvann infektionen helt och hållet.

”Vi håller våra löften till dem som håller sina”. När han börjar lämna rummet vänder han sig mot mig med ett leende och säger: ”Vi har mycket kvar att göra.”

  /Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Att vara medium innebär att du står med dina ben i olika dimensioner; ett i här och nu och ett i framtiden. Som medium får du väldigt ofta se hur framtiden kan komma att bli eller faktiskt kommer att bli. Ibland är det positivt och ibland är det som visas inte så trevligt. Det är då Ascala träder fram och pratar om saker och ger mig glimtar, i synnerhet om sådant jag inte tycker är så behagligt. Det är hans sätt att förbereda mig på att hantera dessa otrevliga situationer.

Det finns stunder när jag till exempel vet att någon kommer att bli sjuk, eller kommer att gå bort. Jag söker inte efter det, det kommer spontant. Det finns också tillfällen när jag känner att en persons livsstil eller självförnekande kommer att skapa kaos för dem.

Den andevärld jag känner till kommer inte alltid med goda nyheter, men det är viktigt att uppmärksamma informationen. Om vi gör det kan vi förbereda oss, hitta en väg framåt och lära oss av situationen. Informationen jag får för egen del är ibland till mig personligen, ibland kan det handla om familjen, vänner och till och med människor jag arbetar med. Jag säger ofta till andevärlden: ”Varför ger ni mig dessa förutsägelser?” Deras svar är: ”Det är för att förbereda dig. Precis som vi gjorde med din mor när hon fick sin cancerdiagnos, och du fick veta sex månader innan hon diagnostiserats. Vi kunde då förbereda dig för de krav situationen skulle komma att medföra, och hjälpa dig att möta dessa krav på ett känslomässigt intelligent sätt.”

Andevärlden har alltid hjälpt mig att hitta sättet och orden att uttrycka informationen till personen. Det finns stunder när jag måste hålla kvar informationen jag fått och vänta på rätt tidpunkt att berätta för mottagaren den är avsedd för. Det kan vara väldigt krävande att hantera, och det kan ta mycket tid och energi.

När vi medium måste förmedla budskap, som inte är så trevliga, kan vi ibland uppfattas som domedagsprofeter. Väldigt ofta när jag i mitt arbete som medium har förmedlat sådana budskap har det däremot hjälpt mottagaren att förlika sig med informationen som getts. Det har också hjälpt personen att använda informationen på ett väldigt positivt sätt, när förutsägelserna väl blivit verklighet. Som jag redan nämnt, i mitt eget liv har det varit till stor hjälp och förhindrat en hel del onödigt lidande.

Så enligt min åsikt är det bättre att förbereda sig för det oväntade, för när det kommer från ingenstans, helt oväntat, kan vi fastna i ett tänkesätt som kan vara känslomässigt förlamande. Det sägs att prevention är bättre än bot, så när jag har befunnit mig i en sådan situation har det ofta hjälpt mig att rensa ut det oväntade och gå vidare. När jag får information om kommande händelser kan det naturligtvis vara svårt att möta utmaningen, men det är Ascalas sätt att vägleda mig genom mitt liv, så att jag kan bibehålla någon slags nivå av känslomässig balans och till en viss grad förbereda mig för det som komma skall.

Det är ironiskt, när människor går till medium förväntar sig de flesta bara goda nyheter. De går in i fullständigt förnekande om det kommer något som de inte vill höra, men sådan är också människans natur. Väldigt ofta är dåliga nyheter en gåva, för det hjälper mig att hantera saker på ett bättre sätt. Det skärper mitt sinne och mitt fokus. När jag får veta att någon kommer att gå bort kan jag göra mitt bästa för att hjälpa den personen innan hen går bort. Det kan emellertid vara en börda ibland, när jag får information om framtiden och helt enkelt måste behålla den för mig själv.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag sitter här på kontoret och pratar med Emelie och Viktoria. Vi pratar om vad inre medvetenhet är, och plötsligt gör Ascala sin närvaro känd. Han har något att säga, han vill delta i vår konversation! När denna intelligenta varelse visar sig antar han alltid formen av en Buddhistmunk. Sen börjar han tala: Som jag sagt till dig tidigare, vilket tog ett tag för dig att förstå: Du är en del av Ascala-intelligensen, precis som jag. Jag är en del av ditt sinne och väktare över dina högre medvetandenivåer. Mitt syfte med dig, Terry, är att du ska utforska dessa nivåer och lära dig att använda dem. Inte bara för din egen utvecklingsskull, utan även för att ge din själ möjlighet att utvecklas och för att medvetandet ska expandera.

För många, många år sedan när ditt liv var i kris kom jag till dig och gav dig en dikt med titeln ”Oh, Ödmjuke Vän”. Det var då vi började samarbeta medvetet. Jag introducerade dig till konceptet känslor och den negativa effekt de kan ha på en människa om de inte konfronteras, accepteras eller hanteras. I dikten pratade jag om ett berg som du behövde lära dig att klättra upp för, utan ego eller krav. Jag behövde lära dig om medvetandet och att vara mer medveten om dig själv.

Det tog några år, men plötsligt kunde du sammanställa konceptet som blev Bergsmeditationen. Du började använda den på dina kurser, för att lära människor att öppna upp och stänga ner. Jag minns dagen när du använde den på en kurs för första gången. Jag tänkte: ”Han fattar, sakta men säkert!”

En dag viskade jag i ditt öra: ”Ta meditationen till en psykolog och få den granskad, så att du kan upptäcka dess styrkor och svagheter.” Jag såg på med intresse när du använde psykologen som objekt för din forskning. Han var ett bra ämne, för han hade ett öppet sinne. Sen en dag gav han följande uttalande: ”Den här meditationstekniken, om den används korrekt, kommer att bidra till att stärka människor.”

Bergsmeditationen ger nycklar till att utforska högre medvetandenivåer. Den skapar en mötesplats där jag som din väktare kan möta dig och arbeta för att föra dig närmare den oändliga resurs, som alla människor har inom sig. Du kallade tekniken Bergsmeditationen, och det är gott att se att du lyssnade, för det var den titeln jag ville att den skulle ha.

Den feedback du har fått genom åren, beträffande effekten meditationen har haft på människor som använt den, visade att den i många fall har bidragit till en bättre livskvalitet. Utan att de insåg det, hade den möjliggjort för dem att utforska de olika medvetandenivåerna som finns inombords, och därför hade de även fått en möjlighet att möta väktaren av kunskapen som finns inom dem. Meditationen har blivit ett väldigt viktigt verktyg för personlig utveckling. Du använder den också för att undervisa medium, healers och känsliga att öppna upp och stänga ner till dessa medvetandenivåer. På det viset visar du dem hur de kan skydda sig från den otaliga mängd av negativa frekvenser som infiltrerar människor och har en negativ inverkan på deras liv.

Jag minns dagen för många år sedan, då ett medium sa till dig: “En dag kommer du att vara involverad i forskning och arbeta med forskare.” Under forskningen insåg du att Bergsmeditationen bara var en mask som förklädde de nio medvetandenivåerna, som finns naturligt inom alla människor. Jag såg dig kämpa när du var tvungen att hitta en väg mellan det negativa och det positiva. Jag är glad att se att du har lyssnat på mig och uppmärksammat den vägledning jag har erbjudit.

Efter upplevelserna du hade med forskningen i Kina är jag glad att se att du inte bara väntade på att andra skulle göra jobbet åt dig. Du har själv varit pionjären och utforskat de nio medvetandenivåerna.

Nu måste vi prata om den här tankekartan som jag har hjälpt dig att skapa, och forskningen du gör med den. En dag kommer det vara möjligt för en person som har lärt sig använda den att ta sig genom de olika medvetandenivåerna. Med tankekartan till hjälp kan du ta dig till dessa olika medvetandenivåer efter eget gottfinnande. För dig är det inte längre slumpmässigt. Nu när du har kartan kan jag visa dig vilken medvetandenivå du ska gå till.

/Terry Evans 

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Innan jag skrev den här bloggtexten hade jag en diskussion med min personal angående lögner och vilken påverkan de har på oss och andra, oavsett om det är en vit lögn eller en allvarlig lögn. När jag tänker på mitt eget liv och de gånger som jag inte har talat sanning, kan jag se att det ibland har varit för att skydda någon annan, ibland är det för att jag inte vill hamna i konflikt med någon eller för att någon del av mig är i självförnekelse.

Genom åren har jag insett att det är mycket bättre att vara rak och ärlig på ett intelligent sätt. Då vet människor var de har dig, och de kan bestämma vilken slags relation de vill ha med dig. Varje gång jag ljuger för mig själv, av de anledningar som jag har skrivit ovan, får det mig att må dåligt. Det känns nästan som om jag måste kräkas. Jag känner så för att jag har tappat kontakten med mig själv och min själ.

Jag har ofta funderat på vilken effekt det har på andra människor när vi ljuger för dem, sårar det dem? Självklart har det någon slags påverkan. Lögner, oavsett form, slår slutligen tillbaka på oss själva. När vi ljuger skapar vi negativa omständigheter för oss själva.

Det är fantastiskt hur vi skapar ett kamouflage, och tror att människor inte kan se igenom det – men det kan de. När människor använder ett sådant kamouflage säger de inte sanningen, för de vill inte att andra ska veta vilka de är. Det är sorgligt. När jag skriver det här kommer jag plötsligt att tänka på att lögnen har funnits med människan sedan tidens början.

Ja, jag har också sagt några vita lögner, det är en annan del av människans natur. Ett av de bästa besluten som jag har tagit var när jag, för många år sedan, bestämde mig för att ta reda på vem jag är, alla olika aspekter. När jag började den resan öppnades en dörr. Den största lögnen jag upptäckte var det kamouflage som jag visade upp för världen. Särskilt när människor sa: ”Hur mår du, Terry?” Utan att jag tänkte på det kom rökridån upp och jag gick i försvar och sa: “Jag mår bra idag!” Varför var jag så rädd för att säga: ”Idag mår jag inte så bra, det är inte en bra dag.” Hade jag istället berättat det skulle min omgivning ha förstått hur jag mådde och på så vis fått en möjlighet att veta var de har mig.

Vi människor ljuger ibland. När vi gör det kommer det alltid en konsekvens till slut, stor eller liten. Det kommer att skapa en situation där vi inte längre kan fly. Under min resa genom livet tror jag att min största utmaning har varit att tala sanning i så stor utsträckning som jag kan. I mitt mediumskap och när jag kanaliserar andevärlden kan jag inte säga saker som andekontakten inte har gett mig. Jag kan bara göra mitt bästa och säga: ”Det här är vad jag har fått, jag kan inte ge något mer.” Ibland ljuger vi för att framstå som större än vi egentligen är.

Hur påverkar det vårt välbefinnande när vi ljuger? Det finns ett talesätt i England: ”Du kan lura alla människor några gånger, och några människor hela tiden, men du kan inte lura alla människor hela tiden.” Oavsett vilken förklädnad vi använder vet jag att folk alltid kan se igenom den. De är inte blinda, de har ögon och öron, och intuition också. När jag skriver det här kommer jag att tänka på två eller tre tillfällen då jag ljugit för att jag varit rädd. Till och med nu när jag minns dessa tillfällen kan jag känna mig generad och skamsen.

Jag ville bara skriva detta för att ge er något att tänka på, och för att ni ska fråga er själva: Ljuger jag? Säger jag mig själv sanningen? Gynnar det mig att stanna i självförnekelse gällande vem jag verkligen är? Skulle jag vilja förändra det sättet att vara på? Jag undrar, ni som läser denna text, hur har lögner påverkat era liv och ert välmående?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag minns en berättelse från när jag var liten, den var från bibeln. Den handlade om en pappa som gav sina tre söner en exakt lika stor summa pengar. En gick iväg och slösade pengarna och använde dem för egna behov och nöjen. En annan gömde pengarna genom att gräva ner dem. Där låg de, utan att göra någon nytta. Att hamstra pengar bara för pengarnas skull. Den tredje sonen använde sina pengar på ett kreativt sätt; han startade en affärsverksamhet. Pengarna han hade gick runt i en cirkel.

Min pappa var en affärsman, och mitt tidigaste minne av honom var då han räknade sina pengar vid slutet av dagen. På den här tiden fanns det inget som bankkort eller Swish och så vidare, och han brukade alltid rulla ihop sina pengar. Jag frågade min mamma en gång: ”Varför rullade han ihop sina pengar?” Hon sa: ”När du rullar dem så går det runt, runt, det slutar aldrig.” Jag har aldrig glömt de där orden.

Jag har mött många människor i mitt liv där pengar har blivit deras herre. De använder dem inte på ett positivt sätt. De har ingen känsla för värde, de bara slösar bort dem. I slutet på dagen säger de: ”Jag har inga pengar!” De förstår inte varför. Det finns också de som gömmer dem, och när man gömmer dem och gräver ner dem i ett hål gör de ingen som helst nytta.

En av mina morbröder var en hårt arbetande man, och för många år sedan gick hans artonåriga dotter över till andra sidan. Det var i början på 50-talet och tiderna var svåra, så han var tvungen att låna pengar för att kunna begrava sin dotter. Han återhämtade sig aldrig efter det. Efteråt jobbade han sju dagar i veckan och han sparade bara sina pengar, han använde dem aldrig riktigt för nöjen, han bara samlade dem. Till slut hade han en mindre förmögenhet, men det gav aldrig någon glädje till honom eller hans familj. Han återhämtade sig aldrig från sorgen och skammen över att vara tvungen att låna pengar för att begrava sin dotter och pengar blev därför en besatthet. Mot slutet av sitt liv gick alla hans besparingar till att betala kostnaden för att flytta till ett äldreboende.

Jag har hört personer säga att de inte har råd att komma på mina kurser här i Fanthyttan. Anledningen till att många inte hade pengar var att de inte prioriterade och använde sina pengar på ett intelligent sätt. Det de såg var de tvungna att köpa, oavsett vilka konsekvenser det skulle ha för dem vid en senare tidpunkt. Det är som tv-programmet ”Lyxfällan”, vilket är ett typiskt exempel på det jag talar om nu. När vi lever över våra tillgångar skapar det i sig självt en fälla som vi kan ramla ner i.

För mig måste pengar skapa ett syfte. Många tror att jag stoppar alla mina pengar i fickan, men det är inte sant. Jag minns den tiden då jag köpte skolan i Fanthyttan, och jag investerade alla mina besparingar i skolan. När jag tog den risken och använde pengarna för ett gott ändamål började de arbeta med mig och inte mot mig. Jag hittade ett sätt att bli mer kreativ gällande pengar. Jag anställer människor nu, och när jag ser mig omkring här i Fanthyttan kan jag se att det inte bara är en anställning, jag ser hur de har blivit kreativa och hur de har funnit sin mening i livet. Samma sak med alla andra människor som vi använder oss av för att få leveranser och reparationer med mera, pengarna går nu runt. När du ger pengar friheten att arbeta för dig skapar det en cirkel. Att köpa skolan var början på den cirkeln. Ibland kan ekonomin vara lite kärv, men vad det verkar så kommer mer pengar in så fort vi behöver det. Det i sig själv skapade pengar, och gjorde det möjligt för filosofin på kursgården i Fanthyttan att leva vidare.

Pengar är inte min herre, jag ser dem som en vän. De arbetar för mig. Pengar har hjälpt mig att leva mina drömmar och uppfylla mitt syfte i det här livet. Det är min betalning. Pengar måste cirkulera på ett positivt sätt. Om de blir vår herre på grund av girighet blir det en negativ sak.

Min betalning är den effekt detta kurscenter har på människors liv, där det har hjälpt dem lite med deras resa genom livet. Varje vaken dag har mitt liv ett syfte, och det syftet är att fortsätta den här drömmen och hjälpa mig att slutföra mitt uppdrag i det här livet.

Jag tänkte att jag bara skulle dela mina tankar med er.

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:

Jag fick en väldigt intressant kommentar på min blogg, från ett par som berättade att de hade varit sjuka under många år utan att kunna hitta en medicinsk förklaring till varför. Under hela mitt liv, så långt tillbaka som jag kan minnas, har jag påverkats av många saker – psykologiskt och mentalt. Detta för att jag har varit så känslig.

Som barn hade jag svåra magsmärtor, men läkarna kunde aldrig hitta orsaken till dem. När jag skriver den här artikeln tänker jag tillbaka: Vilken frekvens plockade jag upp som fick min mage att reagera på det här sättet? När jag ser tillbaka över åren kan jag säga att jag levde i en väldigt negativ familjedynamik som hela tiden sände ut negativa frekvenser. När en negativ frekvens sändes ut i min väg plockade jag upp den, men jag kunde aldrig identifiera källan till den.

Hur har alla dessa frekvenser från datorernas och It-teknologins ankomst påverkat oss? Vi pratar inte längre med varandra, vi skickar bara signaler. Dessa signaler kan vara email eller sms. Jag tror att när vi gör det, förlorar vi vår naturliga förmåga att visa våra känslor och hur vi mår. Jag tror att vi i många avseenden håller på att förlora det goda samtalets konst.

På min tid, när jag tänker tillbaka på klassrummet, hade vi ingen miniräknare för att räkna matte med, vi lärde oss att använda vår hjärnas resurs. Enligt mig börjar vi bli alldeles för beroende av teknologi när vi inte lär oss att använda vår naturliga resurs. Jag studerar människor med sina mobiltelefoner, och det är nästan som om de har ett beroende.

En granne till mig för många år sedan var oerhört känslig, och hon bodde i närheten av högspänningsledningar. Frekvenserna som hon tog emot från dessa gjorde henne väldigt, väldigt sjuk.

Se också vad vi gör med vår miljö, naturen och djurlivet. Det är som om vi inte bryr oss längre, vi bara tar det vi vill ha. Vi vill inte bibehålla balansen. I våra hav flyter plast, vilket förstör djurlivet. Vad är det vi gör med vår värld? Mänskligheten når den punkt där vi kommer göra vad som helst för att kunna göra det vi vill, oavsett vad det har för effekt på oss.

Med all denna negativitet som är baserad på ego och girighet, och också teknologi, tror jag att mänskligheten stänger ner sina själar, de som de verkligen är. Vi stänger av.

Ja, ni kanske tycker att jag är lite extrem, men jag känner saker. Nu, när jag äter något, säger mitt matsmältningssystem: Nej, jag vill inte ha det längre. Jag tillåter min kropp att tala till mig. När det är någon i min närhet som inte är ärlig och inte har goda intentioner kan jag känna det. Jag ser och känner de negativa energier som människor sänder ut. Det sorgliga är att de sällan är medvetna om vad de gör.

Allt det här kan verka tungt för er, men det kommer inte bara att försvinna och bli sopat under mattan. Det är här för att stanna och för mänskligheten att ta itu med. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag förstå vad som hände mig på grund av de negativa signaler som jag plockade upp, och hur de påverkade mig och mitt sinne. Jag insåg att en förändring var nödvändig.

Jag kan kritisera världen som vi lever i, men en sak som jag kan göra är att justera mina egna frekvenser, psykiskt och mentalt, istället för att vänta på att allt runt omkring mig ska förändras. Jag kan börja med att ändra mig själv, saker som jag behöver ändra på. För två år sedan fick jag en stor tankeställare. Det fantastiska var att andevärlden frågade mig: Vill du gå över till andra sidan eller vill du stanna? Det var mitt val. Resten av den berättelsen är för en annan gång.

Frekvenserna som jag har lärt mig om från forskningen har jag nu börjat använda på mig själv och mitt välbefinnande, och det har med säkerhet hjälpt mig att förbättra min hälsa och mitt mående. Jag tror att vi har förmågan inom oss att korrigera våra frekvenser, så att vi kan reparera skadan innan det är för sent. Jag fortsätter att jobba med denna forskning, och jag tror att det kan öppna en dörr till att lära människor att ta mer ansvar och ta hand om sig själva.

På ett eller annat sätt så har varje människa på den här planeten sin roll att spela. Jag kan inte förändra världen men jag kan ändra vilka frekvenser som jag sänder ut, om de är negativa eller positiva. Det har varit ett hårt arbete att göra dessa förändringar. Min kropp säger ganska ofta till mig: Tack, Terry, för att du lyssnar på mig. Mitt sinne tackar mig också, för de justeringar som jag gör där. Psykiskt och mentalt arbetar min kropp i harmoni som aldrig förr! Genom att göra det håller den mig skyddad på ett mycket bättre sätt mot de frekvenser som jag möter i vardagen.

Vilken roll vill du ha, eller väntar du på att någon annan ska göra det?

/Terry Evans

Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans 

Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen: