Monthly Archives: juni 2013

Del två av en sommarkurs

Idag arbetar vi med mediumskap, jag lär eleverna hur de kan bli en kanal för andevärlden.  De har arbetat så hårt. Med varje dag har de vuxit i självförtroende, de är starkare än de var för några dagar sedan. De möter nu utmaningarna med ett öppet sinne och ett öppet hjärta, och ställer rädslan att göra misstag åt sidan. Gruppdynamiken som de har skapat som individer har vuxit sig ännu starkare. Det är uppmuntrande att se att de stöttar varandra för att uppnå målet. Masken de använder har nästan försvunnit och många av dem har blivit återförenade med sitt sanna jag. Nu kanske de inte längre behöver gömma sig bakom den falska masken, som bara finns där för att vara världen till lags.  De kan börja uppskatta sitt innersta väsen, den de verkligen är.

De lämnar imorgon, återvänder hem till vardagens verklighet med förnyat syfte och kanske ett steg närmare att förverkliga sina drömmar. Vad är livet utan drömmar? Kan de lära sig att gå hand i hand med själens intelligens? Det är min önskan för dem och jag tackar dem för bidraget de gett till skolans dynamik och dess syfte, för att de gett oss som arbetar här nytt hopp och ny entusiasm.

Jag kan likna dynamiken vi har i skolan vid en förnäm gammal dam, som säger farväl till dem och önskar dem välgång på sin resa. De har lämnat ett outplånligt avtryck på denna gamla dams själ. När de har rest härifrån och skolan blir stilla kommer hon sitta en stund och tacksamt reflektera över det hon har fått ta emot. Hon kommer att ta en kopp kaffe medan hon laddar sina batterier, förberedd att ta emot nya besökare. Hennes själ kommer att vänta med öppna armar, redo att ta emot alla dem som önskar göra hennes bekantskap.

/ Terry Evans

Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefodra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag  skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”.

Just nu har vi sommarkurs på kursgården i Fanthyttan. Den började för två dagar sedan, i måndags kväll. Första dagen när deltagarna presenterade sig själva och gav anledningen till varför de kommit var rummet laddat med hopp, förväntan och nervositet. När jag skriver denna artikel är det onsdag och gruppdynamiken har redan börjat vakna och komma till liv. Det är som en uppenbarelse att iaktta eleverna arbeta i kurslokalen, när de börjar kasta masken åt sidan och möta sig själva.

Processen är densamma för mig som lärare eller kursledare, varje gång jag håller en kurs måste jag lägga min mask åt sidan och möta mig själv. Jag blir konstant påmind om varför jag gör detta arbete; det ger mitt liv stor mening och ett syfte. För mig är det ett privilegium att föra vidare min kunskap och erfarenhet till dem som vill ta emot den.

När jag observerar det som sker i kursrummet eller går genom skolans lokaler hör jag eleverna skratta och skoja, involverade i intensiv och djup konversation där de öppnar sina hjärtan och delar med varandra. Det får mig ofta att le och för mig tillbaka till tiden när jag började min resa. Jag minns också dessa känslor av förväntan, hopp och nervositet, dessa magiska ögonblick som jag kallar insiktens glädje. Då påminns jag om varför jag undervisar. Jag vill hjälpa människor att få sådana magiska ögonblick som förhoppningsvis ger deras liv ett syfte och mening. När jag utmanar dem, utmanar de mig. Jag älskar utmaningarna de erbjuder mig som lärare och jag tycker att det är fascinerande att möta alla olika personligheter. Det är underbart att vara i en miljö där man delar med sig, inspirerade av ett öppet hjärta.

Kursen är inte slut än. Igår var en vacker och solig dag då många av våra gäster tog tillfället i akt att njuta av trädgården, och själv försökte jag klippa gräset så snabbt jag kunde innan regnet skulle komma tillbaka. Idag hällregnar det i Fantyttan, så det ger mig en möjlighet att hinna ifatt med allt pappersarbete som ligger och väntar, men snart återvänder vi till kursrummet och undervisningen fortsätter.

Det skänker mig stor glädje att se eleverna få aha-upplevelser, när de inser att de kan göra något som de trodde var utom räckhåll eller utanför deras kapacitet. Vi vet inte vad som kommer att hända under de kommande dagarna med denna kurs och våra elever, men jag är säker på att vi kommer att möta det oväntade och lära oss att komma förbi hinder som vi möter i vårt dagliga liv. Vem vet, om jag som lärare kan behålla ett öppet sinne kommer jag kanske att uppleva ett insiktsfullt ögonblick, för när jag undervisar blir mina elever till mina lärare.  Jag kommer att hålla er uppdaterade!

/ Terry Evans

Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefodra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag  skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”.

Här om dagen, satt jag i stillhet vid dammen i vår vackra trädgård i Fanthyttan och blickade tillbaka på åren som gått sedan vi kom hit. Minnen vällde fram, jag mindes hur mina kollegor och vänner hjälpte mig att skapa trädgården till vad den är idag. När jag köpte skolan var det i princip bara sandlådor och en grusplan. Trädgården, vad som fanns av den, hade försummats.

Dammen under uppbyggnad.

När vi var i färd med att bygga dammen gav några elever oss ett träd som gåva. Det blev början till att väcka nytt liv i trädgården. Från den dagen har många av besökarna bidragit till att försköna vår trädgård genom att ge oss växter i gåva.

När vi väl hade byggt dammen var vi lyckligt lottade att få besök av en buddhistmunk, som välsignade dammen. Det var en dag som dedikerades dem som förlorat vänner eller familjemedlemmar i tsunamin 2004, men viktigast av allt, barnen som gått över till andra sidan på grund av den fruktansvärda katastrofen. Den dagen var som en stor utjämnare, då vi samlades som jämställda för att ta emot välsignelser från munken.

Besök av en buddistmunk.

Genom åren har personer med olika värderingar och traditioner, från alla samhällsskikt, besökt skolan. De har kommit till olika kurser med sina drömmar, känslor och framtidshopp. De har gett den här platsen så mycket från själ och hjärta, delat sin sorg och rädsla, glädje och skratt. Många av dem har sagt att det är som att komma hem när de kommer hit, till en plats där själen, för en kort stund kan hinna ifatt och ge dem en möjlighet att bli vän med sig själv och samtidigt träffa nya vänner.

Jag har fått bevittna miraklen som våra elever har skapat för sig själva genom sitt hårda arbete och engagemang. Det har skänkt mig glädje att se dem finna ett nytt syfte, och följa en ny väg i sina liv.

Var och en av alla våra besökare har erbjudit något som har skapat denna plats och gjort den till vad den är. Ni har inspirerat oss som arbetar här och på så vis motiverat oss att fortsätta med vårt livssyfte, men jag tror inte att ni inser vad ni har gett oss och hur ni har hjälpt till att skapa magi i skolan i Fanthyttan.

Det är dags att tacka er alla för det ni har gett. Ni har haft en helig betydelse, alla ni som har passerat genom våra dörrar, och jag tror att ni på så vis har hjälpt till att utveckla syftet som andevärlden har för denna skolas existens i den lilla byn Fanthyttan.

Vår heliga plats.

Så jag skulle vilja tacka mina gamla vänner, elever och besökare för välsignelserna som ni fört med er till vår kursgård Gamla Byskolan.

/ Terry Evans

Jag har många gånger under min resa genom livet haft diskussioner med andar, vilka jag anser lever i dimensioner av mitt sinne, som vida överstiger mitt intellekt. Jag tror att det är i dessa delar av mitt sinne som jag får kontakt med den Gud jag tror på. Det är vår mötesplats.

Jag har gett denna intelligens ett namn: Andarnas värld, och genom åren har olika andemänniskor klivit fram, tagit kontakt med mig och erbjudit mig vägledning och stöd när mitt intellekt inte haft något svar. Konversationerna med denna högre intelligens har lärt mig att Gud har många ansikten. Gud är smart och kan kommunicera med alla människa som lever på vår planet, oavsett etniskt ursprung eller tro. Alla har rätt att tro på Gud eller vetenskap på sitt sätt, eller både och.  Sedan jag påbörjade min medvetna resa som medium, vid 22 års ålder, har jag blivit influerad av många olika människor, från många olika kulturer och från andevärldens sfärer.

En dag såg jag Mahatma Gandhis avbild medan jag mediterade. Denna bild förvandlades till ett levande väsen, och det var nästan som om jag blev en del av det. När jag kände denna närvaro var det inte bara orden som gavs, som hade en kraftfull inverkan, utan även känslorna som sändes till mig. Det gav mig insikten att alla har rätt att tro på Gud på sitt sätt, och att fysiskt eller känslomässigt våld aldrig åstadkommer något.  Jag insåg att jag var tvungen att läsa mer om Gandhi och hans budskap till världen. Jag läste böcker om hans filosofi och långsamt började jag förstå vikten av budskapet som hans avbild hade förmedlat till mig.

Gandhi hade en vision om frihet. Arbetet han gjorde i Indien var för att ifrågasätta den dåtida regeringen, det brittiska imperiet, som hade regerat i Indien under hundratals år. Han ifrågasatte systemet: Vilken rättighet hade britterna att påtvinga sitt styre på Indiens folk?

Han vände andra kinden till många gånger och reagerade inte på behandlingen som portionerades ut till honom av makthavarna. Han sattes i husarrest och propaganda-artiklar skrevs om honom etcetera. Gandhi uppnådde emellertid sitt syfte efter många år av ifrågasättande. Slutligen fattade britterna beslutet att lämna Indien. 1948 blev Indien fritt och självständigt med kontroll över sitt eget öde.

Visionen av Gandhi inspirerade mig, gav mig styrka, och påminde mig om det faktum att det är varenda människas rättighet att vara fri och inte låta sig skrämmas eller kontrolleras av människor som inte har samma tro. Det är min mänskliga rättighet att ifrågasätta, men det är meningslöst att använda aggression som taktik, både mentalt och fysiskt.

Jag har rätt att ifrågasätta när jag inte förstår andras motiv och avsikt. Mest av allt ifrågasätter jag mig själv och mina egna värderingar. Jag försöker göra det varje dag, och för att göra det måste jag ibland möta min egen inre rädsla och mina fördomar. Om jag inte gjorde det skulle jag väldigt snabbt tappa bort mig själv.

Budskapet som Gandhis avbild förmedlade gjorde mig medveten om en aspekt hos mig själv som jag inte använde så mycket. Det gav mig självförtroende; att börja tro på mig själv och finna mina egna värderingar. Genom att ifrågasätta har jag därför upptäckt en hel del om mig själv, och insett att andevärlden försöker uppmuntra mig att bli känslomässigt starkare och stå stadigt i min tro. En del av min tro är att vi som arbetar för andevärlden har rätt att utföra vårt arbete utan trakasserier och förföljelse.  ”Om tålamod är värt något, måste den uthärda till slutet av tiden. Och en levande tro kommer att pågå mitt i den svartaste stormen”. / Mahatma Gandhi

Är det inte på tiden att vi också hade en vision, något som skulle kunna ena oss och göra oss starkare? På så vis tror jag att vi skulle uppfylla syftet våra andekontakter har, att skapa en kollektiv röst. Jag tror att det skulle förhöja vår egen medvetandenivå, och ge oss styrka att bli mer mentalt och andligt medvetna, för att kunna möta utmaningarna som ligger framför oss. I mitt liv har jag lärt mig att det är meningslöst att gömma mig i skuggorna på grund av min egen rädsla, för om jag gör det skingras aldrig dessa skuggor.

Gandhis avbild är bara en av många besökare som kommit till mig och gett mig mod att dela visionen om en möjlig framtid, som vi medium och healers kan skapa tillsammans. Kan vi kollektivt skapa en plats i samhället? Jag anser det, men varhelst det sker förändring, uppstår alltid lite kaos. I slutändan skapar det en ny ordning.

Terry