Min förra artikeln handlade om hur vi är ansvariga för oss själva och hur vi kan falla ner i ett hål skapat av oss själva, fyllda av förtvivlan och självömkan. Vad kan vi göra för att ta oss upp ur detta hål? Vi kan använda ljuset inom oss, genom att se sanningen bakom vårt agerande och sedan ta ansvar för att finna lösningar. För mig är det att komma i kontakt med ljuset inom sig. Den så kallade kärleken som vi hör så mycket om på internet; kärlek och ljus, vad är det? Är det bara ord? Vi har alla den resursen inom oss, men vi måste själva välja att använda den för att finna en formel som hjälper oss att gå vidare. Det är vårt personliga val om vi vill stanna kvar i mörkret.
Ja, ibland händer saker och ting i livet, som ligger utom vår kontroll och som vi inte kan hållas ansvariga för, men bitterhet och hat gynnar ingen. Jag hör så mycket prat om andlighet och hur utvecklade människor anser sig vara, men jag tror inte att vi någonsin kan veta hur utvecklade vi är förrän vi möter en situation som påverkar oss. Jag kan inte säga att jag är andlig, jag kan inte heller säga att jag är en utvecklad person, för mörkret och ljuset är mina ständiga följeslagare. Om jag skulle vilja tala illa om någon på internet, till exempel Facebook, och tillåta mitt ego att försöka positionera sig för att skada någon annans rykte och till synes göra det i sanningens namn då styrs jag av de mörka aspekterna. Därmed släcker jag kärleken inom mig. Genom att inte vända oss till ljuset kan vi inte frigöra oss och finna positiva lösningar.
Det är bara individen själv som kan fatta detta beslut, ingen annan kan göra det åt dig. Människor är experter på att finna giltiga anledningar till varför de inte kan eller bör möta dessa saker; ett annat sätt att undvika sanningen. Jag kan komma på otaliga gånger när jag befunnit mig i hålet jag talar om, hur jag har gått i samma gamla fälla. Det var bara genom att komma i kontakt med ljuset inom mig och genom att våga säga mig själv sanningen om mitt eget agerande, som jag kunde gå vidare. För mig är det nyckeln till att komma i kontakt med ljuset inom mig och det är då kärlekens dörr öppnas.
Kommer jag någonsin att vara perfekt? Jag tror inte att det är möjligt för mig. Jag tror på tidigare liv och när jag kom till detta liv tog jag med mig det som lämnats olöst i ett tidigare liv. Det är därför som jag valde just denna existens. Människorna jag har omkring mig är helt enkelt en reflektion av mig.
Självömkan har aldrig löst någonting, inte heller att vänta på att någon ska komma och rädda oss ur vårt mörker. Sådana människor existerar inte, men det finns människor som kommer in i våra liv för att erbjuda oss vägledning. Det gör även andevärlden, men när vi förblir i mörkret väljer vi att inte lyssna till deras röst.
Jag vill inte vara en ängel; jag vill bara vara Terry och jag skulle vilja fråga dig vad du vill vara, en ängel eller dig själv? Valet är ditt, men ingen av oss kan leva i en bubbla där vi tror att vi är högt utvecklade och andliga hela tiden. Till och med solen har sina mörka fläckar, liksom människors hjärtan.
/ Terry Evans
Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans
Om du känner att Ascala Magazine erbjuder dig intressanta artiklar, kanske du skulle vilja vidarebefodra loggan och länken från Ascala Magazine till din hemsida, blogg och facebooksida. Jag skriver också själv två krönikor, som heter ”Viskningar från Andevärlden” och ”Mediumkrönikan”. Klicka på bilderna:
Senaste kommentarer