För mig är inte andlighet något uppe i stjärnorna; den måste levas i vardagen! Andlighet handlar inte bara om att be en bön och tro. Den är inte alltid uppenbar.
Några av er undrar säkert varför jag återgår till de tidigare texter jag har skrivit om det multinationella företaget med butiker runtom i Sverige. Det här företaget är, utan tvekan, det största namnet bland möbel- och hushållsföretagen i Sverige. Företagets grundare hade en önskan: Han ville skapa något, som kunde tjäna folket. Han ville sälja produkter, som skulle vara tillgängliga för vem som helst. Hans önskemål var att hans kunder kunde ha ett fint hem. Hans strävan var att hjälpa dem få bättre livskvalitet. Där kom hans egen bakgrund in. Istället för att vara offer till sitt förflutna startade han det här företaget; han tog en risk. Han visste inte om det skulle lyckas, men han lät sitt hjärta vägleda honom. Det, för mig, är att utöva andlighet i vardagen – att våga stå för det man säger och ta riskerna.
Icke desto mindre är det ledsamt att se vad som har hänt med företaget. Hur skulle grundaren känna om han visste vad som har hänt gällande riktlinjerna, som företaget använder sig av idag? De används för att kamouflera sig och på så sätt undvika att möta sanningen. För mig verkar det som att företagets själ har glömts bort. När kärnan glöms bort, i vilken situation som helst, går vi vilse. Att gå vilse leder till undergång, vare sig det tar ett eller tio år. Visionen och identiteten, som grundaren skapade, har ersatts av policyer, girighet och omoral; det ser vi hända över hela världen.
Det är otroligt hur mellanchefer och höga chefer lämnar över ansvaret till säljpersonalen, som faktiskt betjänar kunden; de bär bördan av att behöva möta deras missnöje. Jag undrar varför de människor, som tillämpar dessa regler, gömmer sig i skuggorna. Är det inte dags att komma fram och bemöta kunderna själva? Vad är de rädda för? Ja, de är väldigt bra på att prata om policyerna, vilket förvirrar människor, men det är deras sätt att undvika sanningen och möta realiteten av det de har skapat.
De har ingen aning om hur skadligt det är för drömmen och visionen, som grundaren hade för så många år sedan! När vaknar de till? När kommer de att inse att de arbetar åt kunden? Vi arbetar inte åt dem! När kommer de att bli riktiga ledare; ledare med hjärta, ledare som bryr sig? När kommer de att stå sida vid sida med säljpersonalen och ge dem stödet för att inte känna sig förlöjligade och övergivna?
Det är enkelt att skapa en policy, men när vi lämnar över den för att den ska utföras av någon annan och inte står vid deras sida…det skulle jag kalla att överge, och det är omoraliskt!
Jag säger inte att all personal är likadan, men varje gång jag har ifrågasatt dem, gällande min situation, har jag bemötts med orden: “Det är vår policy!”
FY SKÄMS! Är det inte dags att börja visa respekt för era kunder? Jag vill att ni vet att jag inte bara kommer att försvinna. Vågar ni möta mig, och möta mig som en person med hjärta, eller kommer ni att ta med er laptop innehållande punkter, som förklarar er policy? Som er kund vill jag inte att ni försöker sälja mig något som är falskt. Jag erbjuder er denna utmaning och undrar om ni vågar anta den…
Än en gång vill jag tacka för mina läsares stöd och kommentarer. Tveka inte att dela denna text inom ert sociala nätverk, ifall ni känner igen er och vill!
/Terry Evans
Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans
Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:
Du har helt rätt i det du skriver om.Jag önskar det vore annorlunda,men som köpare verkar man inte ha rätten på sin sida.Denna policy dom kör med,gör att det spelar tydligen ingen roll vad man säger.
Yes, those are my thoughts, too. Thank you for your support! /Terry Evans
Hej Terry,
Inte särskilt förvånande tänker vi återigen på samma sätt. Min personliga uppfattning i dessa frågor är att varje människa måste koppla ihop både hjärta och hjärna i sitt liv och agera med kunskapen från bägge, för att det skall bli riktigt bra. Björn Ranelid brukar kalla det för ”världens längsta 3 decimeter, avståndet mellan dessa bägge organ”.
Varför blir det nu så, att vissa bara använder hjärtat och vissa bara hjärnan? Min uppfattning är återigen en och densamma, nämligen rädsla och oro…dessa två sinnesförändrande substantiv som kan få den kloke att bli oklok, den hjärtlige att bli hjärtlös osv. Men vad skall vi då göra för att råda bot på detta?
Ja för det första är ju problemet att alltför många har denna rädsla, nämligen rädslan för vad som händer om man inte följer sin eller bolagets policy? Då hamnar man ju på djupt vatten, eller tunn is, och då kanske man inte längre kan vara säker på vad som händer. Oron tar över och man kör istället på säkra kort, man tycker sig då kunna sova bättre om natten, man är MINDRE orolig…men förlorar samtidigt varje gång en liten bit av sin själ, som är det substantiv man egentligen endast skall bry sig om.
Jesus sade, älska din nästa såsom dig själv, kärleksbudet. Oavsett om man är troende eller ej är det egentligen så enkelt som Jesus sa, eller så svårt för vissa. Hade du själv velat bli bemött på något annat sätt? Nej givetvis inte. Vad ger dig då rätten att bemöta andra kärlekslöst? Jo bolagets policy! Jaha så bolagets policy gör att det kärlekslösa blir kärleksfyllt? Nej knappast.
Att leva i samklang med sin inre vilja, som i min värld är densamma som den universella viljan, nämligen att alltid försöka göra gott…därmed inte sagt att man alltid skall stryka alla medhårs…är det rättesnöre som gäller. Ibland kan det leda till civil olydnad eller att man inte får allas gillande, men det är OK så länge som du själv går i samklang med din egen övertygelse. Självfallet förstår alla att denna inre övertygelse förhoppningsvis är vad vi alla kallar för att göra gott och tänka rätt. Gör du det går du i takt med den universella viljan, för att uttrycka sig lite flummigt men jag tror att ni alla förstår vad jag menar, och då uppstår harmoni och inte disharmoni. Detta får man betalt för såsom tack för hjälpen, kanske inte direkt men belöningen kommer, sanna mina ord. Jag har testat detta koncept nu i 5 år och det funkar på mig, alltså funkar det på dig, därför att så jäkla märkvärdig är jag inte, jag är som folk är mest!
Ha en underbar dag. På söndag har jag förmånen att förhoppningsvis få träffa en viss Terry Evans. Det skall bli underbart. Gruppkram på er alla.
Nice to meet you on Sunday, Göran! It was very inspiring to read the text here. Your words gave me strength. I look forward to getting to know you better. Thank you! /Terry Evans
Mycket har tappat sin själ.
Varför?
Måste vi trappa ner med allt?
Allt ska vara så stort.
För mkt av allt.
Fokuset verkar inte hinna med.
Var är fokuset på medmänniskan?
Få ordigt. Men min spontana reaktion.
Mvh anne
Hej Anne!
kanske de bästa insikterna fångas med få ord. Dina ord; mycket har tappat sin själ, fångade mig.
Jag har tappat min själ, jag hoppas finna den igen. En strävan av att vara som andra, att orka som alla andra, att passa in. Det har gjort att jag tappat min själ, och fått utmattningssyndrom.
Att glömma sin kärna gör att man går vilse och det leder till undergång skriver Terry. Jag kan bara hålla med.
Nu gäller det att hitta tillbaks till min inre kärna.
//Catrin
Hej Catrin.
Mkt har tappat sin själ.
Men vet du.
Jag tror på mänskligheten.
Vi får aldrig ge opp.♥
Catrin. Du finner tillbaka.
Allt har sin tid.ock jag tror vi måste ta oss tid
Kram anne.
Tack?
I like your words, Anne! Thank you. /Terry Evans
Att gömma sig har blivit en plats som är legitim gäller överallt där vi ska möta varandra och en tjänst ska utföras.
Det verka smitta av sig att jobba på en plats där man vet att det inte intressant med kärnan för verksamheten attityden sprider sig man skydda den som gör fel allt för inte hänga löst själv.
Gör då någon sin röst och stark ensam kommer man inte långt styrkan ligger i grupp.
Gillar ditt sätt att belysa saker och ting Terry ärligt och rakt.
Thank you for your supportive words, they offer encouragement! /Terry Evans
Det där finns i alla verksamheter, statliga, kommunala och privata. Visst är det sorgligt att policyn är som den är och inte via hjärtat. Men att tala om det för dom är som att prata med en vägg och sårar mer människor istället! Jag blir inte arg på människan utan på policyn dom för. Tänk vilket jobb dom utför, underhuggarna, som ska vara vänliga och hålla med oss kunder, fast dom har det i huvudet att det inte går göra något åt det! Det sker underverk varje dag, gäller bara att hitta dom
Thank you for your words. Let us pray for a miracle. Maybe somebody there has the heart to answer us! /Terry Evans
Allt i vårt liv idag gäller bara pengar ! Och ju mer som gynnar ”mig” desto bättre ! Många har tappat både vett och sans. Hur våra medmänniskor har det bryr vi oss inte om! Ödmjukhet känns som om det ligger längst ner i våra hjärtan ! Omtanken för människor runt oss har blivit borta! Girigheten bland samhällets höjdare är tragiskt att se! Men när man trots allt möter omtanke och kärlek till vår nästa , det är då jag känner glädje och tacksamhet! Ha en bra dag Terry! Kram
Thank you for your text! I agree with what you wrote. /Terry Evans
Jag ser det också i min egen verksamhet, där vi arbetar med våra medmänniskor. Allt har kommit att handla om produktion, också inom vården. Producera fler patienter på kortare tid. Någon är sjukskriven; ersätt inte den personalen, fördela de inplanerade patienterna på övrig personal på tider som inte finns. Fler blir sjukskrivna, färre skall ta hand om fler inplanerade antal patienter + sina egna.
Själen – omtanken, andligheten – har försvunnit i jakten på ekonomisk vinning oavsett vilken verksamhet det handlar om. Kosta vad det kosta vill men var kostnadseffektiv! Priset blir aldrig för högt! Så känns det och det gör ont i själen, det smärtar i hjärtat och till slut kommer frågan: vem kan vi lita på?
Ringarna på vattnet är inte så goda men vi måste kämpa för det vi tror på. Vi måste våga ifrågasätta, säga ifrån, våga sätta ner foten, slå näven i bordet.
Vi får aldrig ge upp hoppet om bättring och vi måste alltid reflektera över oss själva och ställa frågan: Vad kan jag göra för att inte tappa fotfästet och själen, andligheten i vardagen? Vad kan jag göra för att göra denna dagen till något vackert på min arbetsplats, för mina kollegor, kunder/patienter, mig själv? Vad kan jag göra för att behålla min andlighet i vardagen, både privat och på arbetet och våga göra just det?
Tack, Terry för Ditt inlägg och tack alla som skrivit sina tankar kring Terrys tankar. Era ord ger mig mer mod att kämpa vidare, får mig att reflektera ett par varv till.
Tack!
Thank you for your words, Majsan! They came from your soul! /Terry Evans
Andlighet för mig är att leva i samklang med min själ och min livsväg.
Idag kan det vara svårt i det samhälle som finns omkring oss.
Vi kan inte överföra vår egen andlighet, utan alla behöver finna sin egen.
Det som oftast sker på arbetsplatser idag, viktigast är resultat och förtjänst.
Det finns ingen känsla för människorna som arbetar och presterar.
Vilken skillnad det skulle bli med lite omtanke om medarbetarna.
Förr var det viktigt med bemötandet inom olika yrken, det krävdes att det fanns servicekänsla.
Känslan av att kunna bemöta människor med ett vänligt sätt istället för stress, som ofta blir följden.
Idag finns det många som inte känner sig motiverade att arbeta beroende på den stress som finns i samhället.
Många människor har lärt sig att bemöta människor på ett vänligt sätt, men får då höra att de är känslomänniskor och ej är lämpade för arbetsuppgifter.
Vi har fått ett kallt samhälle, många väljer den teknik som idag finns, tyvärr försvinner ofta den mänskliga kontakten som också är viktig.
Den policy som många hänvisar till, är lätt att ta till för att slippa ta ansvar.
Detta gäller inom många olika områden, landsting, kommunal, politik och arbetsplatser.
Hälsningar Gunilla
I liked those words, thank you! /Terry Evans
Hej Terry!!
Jag håller med dig helt och fullt, det är inte butikspersonalen som gör fel, det är som du säger cheferna, har man klagomål att framföra är det en rättighet vi som kunder har att få tala med ansvarig chef för just den avdelningen, de ska inte gömma sig bakom butikspersonalen, eller sitta på sina kontor och gömma sig, det är riktigt fegt.
Hoppas du får tala med någon som har riktigt ansvar, och inte bara gömmer sig bakom ”vår policy”.
Önskar dig och din familj en riktigt fin vecka.
Mvh
Kicki
Thank you for your words, Kicki, I have no plans to give up with IKEA. /Terry Evans
Hej Terry!
Jag har svårt att skriva öppet här i forumet eftersom jag inte vill att folk ska veta om att jag är ett medium utanför familjen.
Jag skulle vilja veta vad det är för gåva jag har fått. Jag tror att vi är väldigt lika. Men du är betydligt mycket bättre än mig för du är så lugn och självsäker. Jag är rädd och vet inte hur jag ska hantera det jag ser och känner.
Hur hanterar du din rädsla? Blir du nångång rädd?
There have been times when I have been afraid of the paranormal activity that I have experienced. I had to find somebody that could teach me how to manage, confront, work and use my experiences. This is my philosophy. The more I face, the more fear diminishes. Welcome to the blog! /Terry Evans
Det kan också gå till såhär: En äldre man kommer in i en lampbutik och vill köpa en stor kristallkrona till sitt vardagsrum.
Ingen ser mannen, ingen kommer fram för att betjäna mannen som hade slitna unkna kläder på sig. Till sist säger han till att han vill bli betjänad och det kommer fram en personal. han säger att han vill köpa den finaste och dyraste kristallkronan dom har. hon tittar på honom uppifrån och ner och säger den nog kostar för mycket för honom. mannen står på sig och säger att han vill veta vilken lampa som är den dyraste. Säljaren pekar på en som hänger i taket och prislappen var 5000 kronor. Han tar tag i sin käpp och drar ner kronan som faller golvet med en smäll varpå han tar upp sin plånbok och tar upp 5 tusenlappar, betalar och går ut 😉
Med andra ord en missnöjd kund som visade var skåpet ska stå och att man inte ska bedöma från det man tycker sig se 😉
Detta hände för många många år sedan men än lever minnet kvar av den situationen som uppstod.
Tack för ett fint inlägg Terry! Håller med dig till fullo.
I totally agree with your words, thank you! That is how I felt when I was in the store. /Terry Evans
När någonting är rätt blir jag glad… bara av tanken och då följer jag den vägen… det kanske tar några år… eller så är det upplevelserna längs vägen som är det viktiga… jag kanske inte ens kommer fram
Om jag bara drömmer och glömmer bort att vägen finns…. kommer livet och knuffar på mig… händelser… eller dyker en uggla upp… tills jag förstår…
Ibland gör jag det ändå fast det inte känns bra, för att mitt ego vill…. ååå det blir inge bra…
Ibland känns det som en inre kraft som styr… och jag inte alls och sedan undrar man, hur hamnade jag här…
Sedan finns det krafter som får energi av makt, trycka ner den lilla människan och göra sig själv till störst bäst och vackrast. Och den verkar funka den med tyvärr… och det har jag personligen svårt att förstå. Och den kan vara mycket svår att stoppa… speciellt om den gömmer sig bakom en glansig yta. Och vi blir till pjäser… Och de godtrogna lätt Hajmat. Tyvärr känns det som den här kraften fått ett rejält fäste på vår jord, mer än någonsin. Vad är medicinen? Kärleken…. men i den här kraften finns ingen kärlek, eller förmåga till kärlek och därför biter det inte. Och i de empatiska växer frustrationen… vi blir till små flugor… vift eller smäll… bara irreterande och vårt nej blir en droppe i havet som Skjöls bort och glöms bort….
Tack
Kram Linda
Thank you, Linda! As usual, I like your words. /Terry Evans
Jag känner oro för hur vi i världen behandlar människor. Vi levande varelser här på jorden har alla känslor och kan bli glada, ledsna och må väldigt bra eller mycket dåligt.En del människor kan ta för sig och säga stopp nu räcker det. Dom klarar sig kanske bättre. Många människor lider i tysthet och har svårt att göra sig hörda. Vi vill alla bli accepterade för dom vi är. Men var går gränsen. Ska vi leva här på jorden med en känsla av att vara rädda för att inte passa in, att inte göra som andra säger, att inte följa ett mönster som finns i några oskrivna lagar eller ska vi bli bemötta med förståelse och kärlek. Jag känner att mycket i livet handlar om tävlan. Vem har det bästa som man kan få i sitt liv. Vi kämpar för att uppnå någon slags bekräftelse på att vi är bäst och störst i livet. Men i all den här röran så glömmer vi bort kärleken till vår nästa. Vi hinner inte stanna upp och tänka. Det är viktigt att lyssna på varandra och att ge varandra en möjlighet. Allt handlar inte om pengar. Det handlar om ödmjukhet och förståelse. Att kunna känna sympati. Det här är vad jag känner i livet och i mitt yrke ser jag många exempel på att människor blir överkörda av personer som tror sig veta mer. Dom sitter på sina stolar någonstans på ett kontor och bestämmer. Tar ingen hänsyn till individen. Om du inte passar in i mönstret så får du inte vara lika delaktig i det som sker. Jag önskar att världen inte ska vara så hård och att vi alla ska få lite mer tid att bry oss om varandra. Att vi känner oss behövda och att vi ska bli betraktade som människor med olika känslor och att vi tar oss tid att lyssna på varandra. Kram
Would it not be nice if we all lived in an ideal world…I love your words! /Terry Evans