När jag idag åkte tillbaka från Lindesberg började jag minnas när jag var i Afrika för många år sedan. Under den tiden pågick det ett inbördeskrig i Rhodesia. Efter att Rhodesia hade uppnått självständighet blev landet att heta Zimbabwe. Jag ville se Rhodesia, för att det är ett vackert land och jag hade vänner där. På den tiden reste civila i skyddade konvojer från en stad till en annan.
En morgon, medan jag var där, vaknade jag och hade en väldigt märklig och obekväm känsla. Den vägrade att försvinna! Jag befann mig i Östra Höglandet som gränsar till Moçambique. Klockan sex på morgonen begav jag mig till mötesplatsen för att hoppa på konvojen. Den dagen hade jag planerat att åka till Victoriafallen. Jag lyckades få skjuts till en stad med anslutning till en annan konvoj, men den missade jag. Så jag bestämde mig för att lifta, eftersom jag hade begränsat med tid. Utan att jag visste varför bestämde jag mig för att svepa in kameran, som jag hade hängandes runt halsen, i en handduk och lägga den i min ryggsäck.
Under dessa tider visste man aldrig vem som var terrorist; de kunde dyka upp från ingenstans och alltid när man minst anade det. Jag fick skjuts, och någonstans vid klockan 14.30 stannade jag i en liten stad för att få något att äta. Då rekommenderas man att aldrig resa efter klockan 15, men såklart fortsatte jag. På väg ut från staden kom jag fram till en skylt som åt ena hållet pekade mot Bulawayo och åt andra hållet mot Victoriafallen. Klockan hade passerat 15, och rösten i mitt huvud sa: “Ta inte vägen till Bulawayo.”
Oroskänslan var kvar. En bil stannade och däri fanns fyra militärer som erbjöd mig skjuts. De åkte mot Bulawayo. Jag ignorerade känslan och rösten i mitt huvud. Det var uppenbart att de hade druckit lite alkohol, och efter en stund bad de mig att köra. Jag var den enda som var nykter. De berättade för mig att vi höll på att åka genom ett terroristtätt område, så de bad mig att köra så fort som möjligt.
Plötsligt fick jag punktering på framdäcket, det exploderade. Bilen försökte styra mot en bergsvägg vid sidan av vägen. Ögonblickligen visste jag att jag var tvungen att vrida på ratten, annars hade ingen av oss levt idag. Hjulen snurrade snabbt, på grund av det tappade bilen kontrollen och det hela slutade med att bilen gled fram på taket i rätt många metrar innan den stannade helt. Det var då jag upptäckte att mitt huvud satt fast mellan ratten och instrumentbrädan. Hade kameran fortfarande hängt runt min hals hade jag med stor sannolikhet strypts. Medan vi kastades runt i bilen hände det en häpnadsväckande sak: Det här ljuset kom mot mig och omslöt mig. Jag visste att döden möjligtvis var nära, men plötsligt försvann min rädsla bara. I det ögonblicket accepterade jag faktumet att jag kunde dö helt och hållet, utan rädsla. Den känslan var fantastisk!Alla var mer eller mindre hela, förutom mig. Jag klev ur bilen, otroligt nog hade jag fortfarande mina solglasögon på. Eftersom jag inte kunde se igenom dem tog jag av dem för att putsa glasen; bara för att upptäcka att glasen var intryckta, de var skadade. Dessa solglasögon räddade synen på mig!
Så där var jag, mitt i ingenstans, och plötsligt kom en bonde körandes i sin Land Rover. Han tog mig till en afrikansk djungelklinik. Där togs mina sår omhand. Det var väldigt farligt för mig att stanna där den natten, så jag togs till en polisstation, en militärpost under den tiden, där jag fick en säng för natten.
Fram till idag vet jag inte vad som hände med mina medpassagerare. De måste så småningom ha fått skjuts.
Efter att jag hade lämnat polisstationen tog jag mig till Salisbury, numera känd som Harare, där jag bokade in mig på ett hotell för en natt. När jag vaknade dagen därpå hörde jag än en gång rösten i mitt huvud: “Ät inte frukost på hotellet utan gå till ett av caféerna och ät frukost där.” Denna gång lyssnade jag på rådet jag fick, och medan jag åt frukost på ett café träffade jag på en vän. Jag berätta
de historien om vad som hade hänt och bjöds senare in till hennes fars tobaksodling för att återhämta mig.
Första gången lyssnade jag inte på röstens vägledning, men i slutändan gjorde jag det och allt blev bra. Nu förstår jag varför jag svepte in kameran i handduken och varför jag inte borde ha åkt till Bulawayo.
/Terry Evans
Läs mer om Terry Evans, klicka här: Terry Evans
Klicka på bilderna nedan, om du är nyfiken på vad jag har för mig när jag inte skriver här på bloggen:
Du hade tur till slut. Lyssnar du på din inre röst efter detta?
There are times when people do not want to listen to their inner voice, it is human nature. Thank you. /Terry Evans
Jo det har nog hänt flera gånger!
Minns speciellt en händelse från i fjol, då jag åkte med ett gång till en partiträff. Jag själv ville stanna till i staden, sa att det skulle gå fort och vi hade gott om tid!
Så när vi kommer iväg igen, så hade det hänt en allvarlig olycka under tiden jag handlat. Förstod att vi skulle ha blivit drabbade om vi hade fortsatt. Det tog tid med rensningen av vägen så vi vände och tog en annan väg och blev försenade.
Jag har lärt mig att aldrig jäkta och tvinga fram något, finns alltid en orsak till varför jag blir stoppad (speciellt av vilda djur)
Kommer inte ihåg hur det varit förut, men aldrig har jag varit så nära en bilolycka som då, jo, höll ju på att köra på en karavan av älgar, men där blev jag misstänksam att det var något bakom busken, och visst 3 älgar dök upp efter varandra, stod en centimeter ifrån när jag fick stopp på bilen (världens halka den dagen). Trodde aldrig att mitt hjärta skulle sluta banka så hårt den dagen
I början av veckan körde jag själv efter en väg och trodde jag inte skulle komma mig fram. Visste dom reparerat vägen, men det kändes som om vägen försvann under bilen, och jag tänkte att det var något fel på bilen. Men det visade sig att det hänt en massa olyckor efter den vägen, fast den var nyreparerad. Hade aldrig känt så förut efter den vägen, så jag måste ha känt av olyckorna (jo jag körde försiktigt) och blivit varnad på så sätt!
Visst jag blir mer känslig som tiden går!
Kan man känna av när det är dags att upphöra med något (älskade djur) och satsa på annat? Är det därför det händer otrevliga saker hela tiden kring dom!
Jo jag tror universum vill tala om något för mig!
Thank you for your text. To answer your question; listen to your feelings, they will give you the answer. /Terry Evans
Vilken häftig historia! Jag hade inte en aning om att du varit med om en sån dramatisk upplevelse! Tur att du kom levande ur det! Trevlig helg till dig och din fru!
Thank you for your warm wishes! I wish you a nice weekend! /Terry Evans
Varmt tack för allt du delar med dig av,min första känsla/tanke blev min egen bilolycka och den ignorerande inre rösten jag hade men inte lyssnade till.Jag Visste innan jag påbörjade min färd att jag INTE borde åka där och då.MEN jag beslöt mig för att nonchalera mig själv och åkte.Ett styrstag på min bil gick av och hastigheten var ganska hög,vilket gjorde att jag voltade 350 meter efter att först studsat på en vägtrumma och ner för ett stenrös,slutligen landa i en skog/skogsdunge.Tur var det en lastbilschaufför som såg då jag åkte av och snabbt kunde agera?Flera månader på lasaretten,respirator och operation mm.Undrar än idag OM jag den gången lyssnat på min inre röst ”klarat mig bättre” eller OM upptäckt av det trasiga styrstaget hunnit lagats/bytts ut och olyckan ej behövt hända.Visserligen var det andra faktorer som också spelade in,jag undrar ännu.Vet dock att jag lärde mig mycket tack vare denna olycka också,så inget ont som inte har något gott med sig?Ibland gör vi människor stolliga val även då vårt inre säger NEEEJ!!! Du hade ”tur” där på din resa och tacksam är jag för det,liksom jag hade det på min..Varit i Lindesberg skrev du?….nästa gång får ni ta en fika här☕️?Ha en fin helg☀️Mvh! Birgitta
Of course Birgitta! Have a nice weekend! /Terry Evans
Jag körde på E18 mot Karlstad ! Såg en bil som kom från vänster och skulle ut
På E18. Något sa mig att bilen kommer att köra rektor ut utan att stanna! Jag saktade ner bilen, och mycket riktigt så körde chauffören ut utan att stanna! Hon hade stoppskylt!
Tack vare att jag lyssnade så hann jag bromsa utan att det blev en olycka! Kändes dom Änglavakt! /Birgitta
Thank you for your words! /Terry Evans
Jag är rädd att jag ignorerat den omedvetet.
Har varit med om en bilolycka själv i ung ålder.
Inga säkerhetsbälten då.
Men la mej ner i baksätet för att vila fast jag snart skulle ur bilen.
Diffusa minnen sen.vattenplaning och jag minns händer och fötter överallt.sen kröp jag ut ur bakfönstret. Det hade krossats.
Dom andra klara sej.
Kan jag haft skyddsängel. ? Vad vet jag.
Det var inte min tur att lämna jorden.och det var inte din tid att lämna Heller terry.
Nu på äldre dagar försöker jag verkligen lyssna på min inre röst.
Förut har man nog mest ignorerat sin inre röst och med det har jag gjort när fel val kanske.
Thank you for your text! I believe that we all have a guarding angel. /Terry Evans
Jag har ibland ignorerat både min inre röst och tecken jag fått. Jag har (haft) en stark benägenhet att envisas med att genomföra det jag föresatt mig, och när jag fått motstånd, både inifrån och utifrån har jag bara sett det som ”prövningar” för att jag ska bli varse hur gärna jag vill det som jag bestämt mig för. Senaste gången var med min senaste relation. Jag hade en stark inre röst som sade att jag inte skulle fullfölja plus att jag fick flera tecken på olika sätt. Jag blev istället mer envis och tänkte att min kärlek bara prövas.
Det blev en väldigt dyr läxa, inte bara ekonomiskt utan också på andra plan, men jag behövde den och jag kan förstå att lärdomen blev tvungen att vara tuff och av känslomässig karaktär för att jag skulle kunna ta till mig den.
Jag har förändrats efter det och jag tackar Universum för att ”de” inte gav upp på mig fastän jag var så envis.
In your text you show gratitude. Thank you. /Terry Evans
Hej Terry!! Tack för att du delar din upplevelse med mig,
vilken tur att du lyssnade på din inre röst, så du kom undan
helskinnad. Vi borde nog lära oss alla att lyssna till vår inre röst.
Jag önskar dig och din familj en riktigt trevlig helg.
Hälsningar
Kicki
Thank you Kicki, and I wish you a nice weekend too! /Terry Evans
Det var en insiktsfull läsning.
Vi ses snart i Helsingborg. Då får jag lyssna in om någon/några dyker upp i mitt…. som vill träffa mig igen.
Hälsningar
Jozef.Z
Thank you for your words Jozef! /Terry Evans
Vilken stark berättelse!! Den kändes ända ner i magen. Jag är glad för att Dina skyddsänglar räddade Dig. Ditt arbete är så betydelsefullt för så många!!
En mycket tänkvärd berättelse.
Alice?
I am glad that my text offered you something! Thank you. /Terry Evans
Hej!
Tack för din berättelse och jag är glad att du klarade dig och att du är här bland oss!
Oh ja, jag har många gånger ignorerat rösten inom mig…..med resultat att jag har fått jobba dubbelt upp eller fått gå en mycket längre väg än tänkt.
Nu sist jag ignorerade rösten så blev det oerhört jobbigt och besvärligt. Jag hade en känsla i mig att säga nej, hela jag hade ett nej inom mig och jag visste att det nejet var rätt. Tyvärr gav jag vika för andras råd, åsikter och meningar. Jag har kämpat för det jag tror på och jag har kämpat för att bryta gamla mönster och nedärvda vanor i ärendet. Jag har blivit ljugen till och förd bakom ljuset…tog ett tag innan jag insåg det….men jag har inte gett upp…jag har bett om hjälp och nu lyser ett ljus inom synhåll….
Många gånger har jag ifrågasatt mig själv hur jag kunde vara så dum att jag inte stod på mig och att jag inte lyssnade på rösten inom mig…jag har fått mig en riktig lärpenning…..och tacksamt nog är jag glad att jag fått göra den resa det innebar. Jag har lärt att stå upp för mig själv och det jag tror på. Jag har fått lära mig till det yttersta att vara i total sanning och ärlighet. Jag fick lära mig att kämpa för det jag verkligen tror på. Jag har fått lära mig att säga saker och tilltala människor på ett balanserat sätt.
Så…inget ont som inte har något gott med sig ☺
Men visst hade jag önskat att jag följt den inre rösten. Det jag också gjorde var att jag erkände för mig själv och det andliga team jag har med mig att jag gjorde ett fel och bad om en vägledning hur jag nu skulle göra för att räta ut allt….och den vägledningen har jag följt. Det har tagit tid och orken har varit slut ibland men nu ser jag en lösning på det hela ☺
Trust the vibes you get.
Energy dosen’n lie.
Marie
Thank you for your enlightning text! /Terry Evans
Man kan nog säga att du hade änglavakt på din resa
Det tror jag
Thank you for your comment! /Terry Evans
Hej.När jag tänker på något så brukar det oftast hända .Att någon annan tar upp det ämne som jag har tänkt på .Det låter lite skumt men har lite svårt att förstå själv ibland om det är mitt psykologiska inre som ur balans eller om man kan känna på sig något som sedan händer? Jag har haft änglavakt en del pga många olyckor som jag har råkat ut för
Men jag har också haft en del obeskrivliga händelser som har varit ganska skrämmande som är svårt att förklara i mitt dåtid liv.Hur kan man veta om man har positiv energi runt sig eller negativ energi omkring sig?
First of all, I do not think that you are weird or strange. How can you know if you have negative energy around you? Just listen to your feelings, they will tell you! /Terry Evans
Tack Terry!
Att du så frikostigt delar med dig av din historia är jag tacksam för. Tack för påminnelsen att lyssna på signalerna jag ständigt får och faktiskt ta dem på allvar. I ditt fall handlade det om livsavgörande vägledning till dig och jag är glad att du finns här på jorden.
I stort och smått finns den där vägledningen för mig varje dag, mitt uppdrag är att lyssna.
Textraderna i denna sång från barnfilmen Tarzan ”Son of a Man” sjungen av phil Collins fångade min uppmärksammhet just som jag skrev detta inlägg, så klockrent!
”Oh, the power to be strong
And the wisdom to be wise
All these things will
Come to you in time
On this journey that you’re making
There’ll be answers that you’ll seek
And it’s you who’ll climb the mountain
It’s you who’ll reach the peak
Son of man, look to the sky
Lift your spirit, set it free
Some day you’ll walk tall with pride
Son of man, a man in time you’ll be
”
Thank you so much for your text! The words you offered were poetic, they touched me. Thank you. /Terry Evans
Så glad att jag tittade in här! och får ta del av din röst Terry och alla andras berättelser om intuitionens röst, gåvor av er alla!….
Hjälper mig på min väg. Att gå mer balanserat framåt, inte ha för bråttom utan låta intuitionens röst få följa med och säga sitt på vägen.
Jag tror på dig!
Kram
I am glad my text offers you support! Thank you. /Terry Evans